Recension
av Women's Language, Eva Haettner Aurelius
Omöjligt dra slutsatsen om ett kvinnligt språk
Finns det ett specifikt kvinnligt språk? Ett område som kvinnor ringar in och som kan beläggas historiskt? Finns det en kultur som kan rubriceras som kvinnlig?
De frågorna ställs i den här boken. Utgångspunkten är brev, både brev skrivna av kvinnor till kvinnor, av kvinnor till män, och jämförda med brev skrivna av män. Språkområdena är latin, engelska, tyska, franska och svenska och tidsaspekten är vid: från medeltiden till 1700-talet. Till grund för undersökningen, lyfts inledande fram, är bland annat det faktum att det existerar ”a ’silent’ or ’silenced’ female culture”, som inte fått tillräckligt utrymme i det samhälleliga samtalet eller som blivit föremål för vetenskaplig forskning.
Essäerna är strikt vetenskapligt hållna och hade kunnat vara betydligt mer njutbara med en annan inriktning, men ambitionen är också uttalat vetenskaplig. Materialet utgör ett generöst urval och jag betvivlar inte forskningskompetensen, men tyvärr upplever jag inte att resultatet är speciellt stimulerande presenterat. Svaret på de centrala frågorna är övervägande negativt, det vill säga: man kan inte påstå att det finns en viss kvinnlig kultur, ett kvinnligt språk ställt i motsats till ett brett förankrat manligt. Det jag saknar är mer analys. En subjektiv röst som lösgjort sig över tabellerna och uppställningarna hade varit befriande och troligen tillfört mer till en diskussion som kunnat vara både relevant och het.
Det här utesluter inte att Women’s Language innehåller många intressanta resonemang. Det gäller bland annat undersökningarna av de skillnader man kan spåra i kvinnors språkliga stil när de vänder sig till män, i jämförelse med när de vänder sig till kvinnor. I de svenska breven kan man studera hur antalet bisatser ökar när kvinnor vänder sig till män, och i både de svenska och de tyska breven finns tydliga belägg för att kvinnor använder sig av metafor i mycket större utsträckning när adressaten är en man. Den manliga närvaron får det syntaktiska djupet i breven att öka markant. Kvinnor som skriver till män använder sig mycket mer av kodväxling än kvinnor som skriver till kvinnor. Resultat visar också att män är mer benägna till kodväxling än kvinnor, liksom män i undersökningsmaterialet också använder sig av metafor mycket mer.
Brevgenren i sig blev i Europa ett sätt att fördröja kvinnornas entré i den litterära sfären och marginalisera deras skrivande. Det visar sig att kvinnor i den högre societeten under det svenska 1700-talet bekräftar idén om brevet som substitut för dialogen, och om brevgenrens korrespondens med tidens idéer om den kvinnliga naturen: kvinnor använder mer hyperbol och färre bisatser i sina brev och adresserar mottagaren med mycket högre frekvens än manliga skribenter. En förklaring som presenteras är att män från samma samhällsklass och tid tyngs av retorisk bildning. Dessa resultat är dock mycket tydligare för de svenska och tyska breven, men i lägre grad för de engelska. I de svenska och de tyska breven finns tydliga prov på att kvinnors samtalsämnen mycket ofta är just kläder och tyg, kroppen, familj och bekanta och det sociala livet – men resultatet motsägs av andra undersöka språkgrupper, vilket visar på en komplexitet som gör det omöjligt att dra slutsatsen om ett kvinnligt språk.
Mottagen: 21 februari 2013
Anmäl textfel
