LitteraturMagazinets recension
av Ingenstans att vila sitt huvud, Françoise Frenkel
På flykt i södra Frankrike
”Ingenstans att vila sitt huvud” av Françoise Frenkel som publicerades första gången 1945 har en intressant utgivningshistoria. Den berättar om en ung polsk-judisk kvinna som öppnar den första franskspråkiga bokhandeln i Berlin. Några dagar före krigsförklaringen 1939 blir hon dock tvungen att lämna staden för Paris, där hon tidigare studerat litteratur. Efter det handlar det om ständiga förflyttningar för att hon ska undvika att bli deporterad till koncentrationsläger.
Läsaren får lägga ännu ett stycke till sina kunskaper om vardagen under andra världskriget. Boken är välskriven men snarare informativ än litterär. Något som jag inte kände till tidigare var att italienarna när de ockuperade Alpes-Maritimes innan tyskarna kom, skyddade judarna. Det gav dem en frist och möjlighet att skaffa dokument som de behövde för att fly utomlands.
Bara de trettio första sidorna handlar om bokhandeln i Berlin som låg på Passauerstrasse 39 A. Där finns nu varuhuset KaDeWe. ”Ingenstans att vila sitt huvud” går alltså inte på något sätt att jämföra med Sylvia Beachs memoarer ”Shakespeare and Company”. Beach skriver om sin bokhandel på vänstra stranden i Paris och om sina möten med det livliga 1920-talets författare. Vi får veta hur hon startade förlag för att kunna ge ut James Joyces ”Ulysses” 1922. Den ansågs osedlig och publicerades först ett decennium senare i engelskspråkiga länder. Frenkel som lever i Berlin på 30-talet kommer snabbt in på svårigheten för en judinna att driva bokhandel.
Man vet inte så mycket om Françoise Frenkel men utgår ifrån att skildringen är självbiografisk. Boken som publicerades i Genève, dit hon till slut lyckats fly från det ockuperade Frankrike, återupptäcktes 2010 hos Emmaus i Nice. En Frédéric Maria har arbetat för att få den utgiven på nytt och sammanställt de dokument som bifogas även den svenska utgåvan. Där finner vi ett kvitto från 1940 för en av hennes koffertar som beslagtagits av nazisterna och bredvid detta hennes ansökan om skadestånd från 1958.
Patrick Modiano har skrivit ett förord. Det finns inget foto av Françoise Frenkel, och han tycker det är bra. ”Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”
Françoise Frenkel skriver i sitt eget förord att de överlevande har en plikt att vittna. Hon tillägnar boken ”människor av god vilja som generöst med aldrig svikande mod vägrade att godta våldet och bjöd motstånd in i det sista”.
Hon öppnade den franska bokhandeln tillsammans med sin man Simon Raichenstein, men denne gick i exil i Frankrike redan 1933. Efter det drev hon bokhandeln ensam, och mannen nämns över huvud taget inte i boken. Han sändes till uppsamlingslägret Drancy av fransk polis i juli 1942, och dog i Auschwitz i augusti samma år.
Det är intressant att följa hennes turer och sammanträffanden med både hjälpsamma och tvivelaktiga människor. I maj 1940 flyr Françoise Frenkel från Paris till den fria zonen i södra Frankrike och tar in på hotell i Nice. Efter razzior i Nice och andra orter göms hon av ett par bakom deras frisersalong. December 1942 försöker hon ta sig över till Schweiz för första gången, sätts i fängelse i Annecy men friges kort därefter. Ett tredje flyktförsök lyckas i juni 1943. Dessa turer kan man läsa om i en sammanställning i slutet av boken, som man förstås bläddrar i innan man börjar läsa. Så spänningen blir inte olidlig.
Slutet är gott. Françoise Frenkel återvänder till Nice efter kriget och dör där i hög ålder, 86 år gammal. ”Ingenstans att vila sitt huvud” är hennes enda bok.
Mottagen: 12 januari 2017
Anmäl textfel
