Recension
av Processen, Franz Kafka
Grå byråkrati med massor av surrealism
- Även de här flickorna hör till domstolen.
- Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring:
- Allting hör ju till domstolen.
Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig "Förvandlingen" eller hans övriga noveller. Inte heller "Processen" får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell – det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.
Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka "Processen" psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.
Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm…
"Processen" är inte njutbar, men definitivt läsvärd.
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel
