LitteraturMagazinets recension
av Litet land, Gaël Faye
En liten bok om Burundi
Musikern Gaël Faye fick lysande kritik när hans debut ”Petit pays” gavs ut i Frankrike under sommaren 2016. Efter att ha nominerats till ett flertal priser, däribland Goncourt, Frankrikes mest prestigefulla litteraturpris, har boken översatts till flera språk och finns nu även att läsa på svenska i översättning av Maria Björkman. Och det ser ut som om Fayes bok kommer att vinna även svenska läsares hjärtan.
Det här är inte någon självbiografi men bokens huvudperson Gabriel tycks ändå ha mycket gemensamt med författaren. I tonåren flydde Gabriel ett söndertrasat och livsfarligt Burundi för ett lugnare och fredligare liv i Paris. Han är trettiotre år när boken börjar, och sitter vid bardisken med en whisky framför sig när vår tids flyktingströmmar fladdrar förbi på teveskärmen. Så brister något och Gaby kastas tillbaka i barndomen.
Vi hamnar i åren alldeles innan flykten. Gaby är tio år och börjar just ana att någonting skaver i relationen mellan föräldrarna. Och samtidigt som mamman och pappan glider isär börjar oroligheterna i Rwanda att trappas upp. Gabriels mamma är rwandier och tutsi och har växt upp i ett flyktingläger i Burundi tillsammans med sin familj. Mammans rwandiska familj lever med utanförskap och främlingsfientlighet i Burundi och drömmer om att snart kunna flytta tillbaka till hemlandet Rwanda igen. Gabriels pappa är fransman och kom till Burundi i ungdomen. Där har han stannat, förälskat sig och blivit en framgångsrik affärsman. Han älskar sitt liv som han byggt upp i Afrika och i Burundi men har inga band som knyter honom till någon särskild plats eller region. Han kan hålla sig utanför den obegripliga politiken och de giftiga konflikterna som ligger och jäser mellan tutsi och hutufolken. Gaby är en blandning av allt detta; en tutsirwandier och fransman född och uppväxt i Burundi. Men framför allt är Gaby en kille på tio år som gillar att lira fotboll och som är nöjd med sitt liv i Bujumbura. Han rör sig mellan franska skolan, familjens stora hus och återvändsgränden där han hänger med polarna i folkvagnsbussen. De pallar mangofrukter, busar med grannar, badar och är världens bästa kompisar.
Men allteftersom politiken och våldet inkräktar i pojkarnas tidigare så obekymrade liv blir saker och ting komplicerade. Borde de delta i våldet? Lägga sig i den obegripliga konflikten och hämnas? En av vännernas far blir mördad. Hela familjen som är kvar i Rwanda dödas inom loppet av en natt. Och Gabys mamma kommer aldrig någonsin att återhämta sig. Vännerna vill ta till vapen och skydda staden från fienden. Men Gaby delar inte deras intressen. Han har lärt sig att hålla sig utanför politiken och nu känns ingenting rätt längre. Han drar sig undan och medan kulorna smattrar i natten tar han sin flykt in i böckernas värld.
Det är en helt vanlig och till en början fullkomligt trygg värld som raserar. På detta vis beskrivs folkmordet i Rwanda - någonting som pågår vid sidan om de vardagliga och banala ting som hör livet till. Sådant som i barnets värld är väsentligare. Som att föräldrarna älskar varandra. Eller som att få leka och skoja med vännerna på gatan. Ibland blir den lättillgängliga och vardagliga tonen lite svår för mig med tanke på bokens tema. Men kanske är det bokens styrka? Enkla vardagliga ord som ringar in hur ett folkmord fladdrar förbi i nyhetsflödet, mellan fotbollsmatcher och andra större och mindre väsentligheter. Det är trots allt en fin bok om ett litet land i Afrika som bjuder läsaren på både lyckliga och sorgsna minnesbilder.
Mottagen: 16 april 2018
Anmäl textfel
