Recension
av A Game of Thrones: Graphic Novel, Volume One, George R. R. Martin
Ett tips för alla Game of thrones-fans
George R. R. Martins fantasyserie A song of ice and fire har slagit igenom världen över. Maktspel, incest, ondska och drakar verkar vara ett vinnande koncept. Efter HBO’s TV-serie baserad på böckerna har det nu även tillkommit en serieroman: A Game of Thrones: Graphic Novel, Volume One.
A Game of Thrones: Graphic Novel, Volume One börjar precis som i både böckerna och TV-serien norr om the Wall. Night’s watch har skickats dit för att undersöka vad som egentligen håller på att hända – varför människor försvinner, och varför rädslan kommer krypande så fort de rör sig norrut. Samtidigt får vi möta Ned Stark, kung Robert Baratheons bästa vän, som kallas till Kings Landing för att bli kungens hand. Där väntar intriger och mörka hemligheter, och Ned Stark förstår att det är ett farligt spel han gett sig in i. Ett spel där det gäller att svära lojalitet till rätt person.
A Game of Thrones: Graphic Novel, Volume One har ett generöst format där illustrationerna får breda ut sig och komma till sin rätt. De blanka sidorna i fullfärg trollbinder från första stund och har en bra variation av små och stora rutor. Vissa sidor är ett enda konstverk, medan andra är fulla av scener som snabbt för handlingen framåt. Scenerna som valts ut känns rätt och jag har inte svårt att hänga med. Miljön karaktärerna rör sig i är oerhört skickligt gjord. Vi får se nutid, tillbakablickar och drömmar, vilket lär oss mer om karaktärerna och världen de lever i. Vi får också ta del av ett rejält förord av författaren själv, samt ett efterord av illustratörerna där de berättar hur de tänkte inför gestaltningen av de olika karaktärerna. De berättar också hur de arbetat med avvägningen mellan författarens vision samtidigt som de ville göra en egen tolkning av den ursprungliga boken.
Något som drar ner min läsupplevelse är hur stereotypt karaktärerna tolkats och gestaltats. Inte bara stereotypt – de är också alldeles för lika varandra. Utan texten och scenen skulle jag aldrig kunna skilja på vissa av dem. Om det nu handlar om att seriefigurer ska tecknas på ett visst sätt, det vet jag inte, men alla kvinnor behöver väl inte vara långhåriga benrangel med stora bröst? Och alla män behöver heller inte vara två meter breda bodybuilders med brunt hår. Mer kreativ frihet än så hoppas jag man har, även som serietecknare. De ursprungliga karaktärerna från böckerna är visserligen stereotypa, för att inte tala om samhället de lever i, men illustratörerna har inte tillfört något nyskapande i den bemärkelsen utan bara spätt på klyschan ännu mer.
Trots stereotyper och återkommande utseenden är berättelsen som alltid oerhört fängslande, och jag ser fram A Game of Thrones: Graphic Novel, Volume two.
Mottagen: 20 december 2012
Anmäl textfel
