LitteraturMagazinets recension
av Vassa föremål, Gillian Flynn
Nattsvart stämning i Gillian Flynns debutroman
"Vassa föremål" ("Sharp Objects") är Gillian Flynns debutroman och kom på svenska redan 2006 med titeln "Vass egg". Nu ger Modernista ut den igen, till glädje för oss läsare som älskade "Gone Girl".
"Vassa föremål" är en psykologisk kriminalthriller som utspelar sig i en mindre stad, elva timmar med bil från Chicago enligt huvudpersonen och berättaren själv, journalisten Camille Preaker. Camilles möte med hemstaden och sin mor Adora, som hon har ett komplicerat förhållande till, blir omvälvande och väcker minnen hon försökt förtränga. Camille är en kvinna med problem, eller i alla fall har hon haft problem. Hon har genomgått många terapitimmar eftersom hon ristat in ord överallt på kroppen, ord som hjälpt henne hantera den inre smärtan, eller i alla fall hjälpt henne att definiera den. Kanske är hon botad, vi läsare vet inte riktigt. I vissa situationer bränner ett av de inristade orden till.
Gillian Flynn bygger skickligt upp stämningen redan i debuten. Romanen är suggestiv, psykologisk och praktiskt taget nattsvart. Det lilla samhället där nästan alla känner alla. Människorna är väldefinierade och komplexa men samtidigt svåra att greppa. Småflickor lever dubbelliv som sexiga Lolitor, med slentrianmässigt bruk av joint, piller och alkohol, medan de hemma leker med dockskåp. Skvallret sprider sig som en löpeld, här är det svårt att ha hemligheter.
Händelseförloppet är ganska lätt att förutse, men egentligen gör det ingenting eftersom berättelsens styrka ligger i den psykologiska och mörka framtoningen och i att huvudpersonen, den destruktiva Camille är så intressant.
Camille återvänder till hemstaden utsänd av den lilla tidningen Chicago Daily Post för att bevaka en mordutredning som eventuellt leder fram till en seriemördare. För ett år sedan försvann en flicka i tioårsåldern som senare återfanns mördad, och nu har ännu en liten flicka försvunnit. Camille har inte haft kontakt med sin familj på flera år och redan när hon ringer på dörren infinner sig den något olustiga stämningen även för läsaren.
Det är en dysfunktionell familj vi möter med en kontrollerande mor som samtidigt är en av samhällets stöttepelare, en "blek" styvfar och en utagerande, manipulativ halvsyster. Camille återupplever minnen av sin älskade, döda lillasysters sjukdomstid, hon känner saknaden och smärtan som fortfarande finns kvar. Systerns död på Camilles trettonårsdag utlöste på allvar hennes självskadebeteende, men grunden lades flera år tidigare. Den nu trettonåriga halvsystern känner hon knappt. Hon har varit borta så länge, i hela åtta år.
Rebecca Alsberg har översatt boken och även om ordet "footballspelare" blir mer och mer använt, så hackar min läsning fortfarande till, när jag ser ordet i en svensk text. Jag skulle föredra översättningen "amerikansk fotbollsspelare", men inser att det kanske är lite otympligt. Ordet "football" återkommer gång på gång i den svenska texten och skorrar lite illa för oss äldre läsare, som kanske inte är riktigt hemma med sportjargongen.
Romanen är en riktigt bra spänningslitteratur även om den inte når upp till riktigt samma klass som "Gone Girl".
Mottagen: 8 september 2014
Anmäl textfel
