LitteraturMagazinets recension
av Leoparden och Berättelser, Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Mångbottnad Sicilienskildring ur ödestyngda fursteögon
Den mästerliga "Leoparden" är väl förtjänt sin klassikerstatus genom sin gestaltning av människor, miljöer och historiska omvälvningar. Tomasi di Lampedusas roman från 1958 kommer i nyöversättning tillsammans med författarens övriga skrifter.
Toppbetyget speglar romanens kvalitet, medan "Berättelser" inte ger ett lika gediget intryck. I åtta delar skildrar romanen hur Garibaldis ankomst till Sicilien 1860 ruckar förutsättningarna och tvingar fram svårsmälta reaktioner inom familjen Salina på kort och lång sikt. Prinsens blick, familjefaderns, färgar hela berättelsen till en symbolisk och subjektiv bild av förfall och död. Det är sjakaler som får ta över, men han fördrar det med distanserat förakt och resignation.
Tomasi di Lampedusa inspireras av sin egen farfarsfar i porträttet av prins Fabrizio av Salina, en intellektuell kraftkarl just över livskrönet, i brytningen mellan gammalt och nytt när Garibaldi enar Italien. Leoparden i titeln anspelar på Salinas vapensköld som avbildar rovdjuret. Och Prinsen vill hellre vara lejon än räv men når inte hela vägen fram i sin tillbakadragenhet.
"Leoparden" bjuder på en sprudlande men melankolisk betraktelse över människors agerande under maktskiftningar och samhällsomstörtning. Nyckelrepliken ges tidigt i romanen av prinsens älskade brorson Tancredi: "Om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting".
Tomasi di Lampedusa beskriver övertygande, detaljerat och outsägligt elegant vad huvudpersonerna upplever, ser och känner. Prins Fabrizios svartsyn präglar bilden av ett stagnerat Sicilien på väg utför och hans egen långsamma bortgång. Inlindad i Fabrizios dödsvandring finner vi också en ironisk kärlekshistoria, djuplodande betraktelser i den sicilianska folksjälen ur ett ovanifrånperspektiv och en förtjust kavalkad av detaljer: husen, möblerna, människorna, maten, klimatet, tiden.
Författarens lysande förmåga att levandegöra scener låter honom binda ett symbolladdat pärlband som speglar handlingen och belyser en omvälvande period i Siciliens och Italiens historia. De adjektivtyngda meningarna slingrar sig från precisa observationer till djupa insikter om människans natur med avundsvärd finess. Det målande språket och meningarna flyter obehindrat över sidorna oaktat deras längd och många skiljetecken. Jag får intrycket att översättaren närmast sömlöst förmedlar författarens ord till svenska.
Albert Bonniers förlag väljer att publicera nyöversättningen av "Leoparden", Tomasi di Lampedusas första, enda och postumt utgivna roman tillsammans med hans övriga efterlämnade skrifter: två noveller, barndomsminnen och första kapitlet till "Leopardens" uppföljare – "De blinda kattungarna". Dessa texter utgör "Berättelser" från bokens titel. I mitt tycke hade inte klassikern "Leoparden" behövt de vidhängda barndomsminnena; de utgör mest en källa av akademiskt intresse för vissa läsare. Men novellerna är läsvärda, särskilt Sirenen, där Tomasi di Lampedusa bejakar en annan ådra än realismen i romanen.
Samtliga delar av boken åtföljs av notapparater, efterord och fragment som på det hela taget fördjupar läsarens förståelse men ibland mest tillför ett litteraturvetenskapligt värde. Av någon anledning utelämnar noterna franska citat i "Leoparden", medan alla italienska och latinska utryck sorgfälligt översätts. Sammantaget är boken en fullmatad och påkostad utgåva av och kring ett modernt mästerverk.
Mottagen: 17 maj 2016
Anmäl textfel
