LitteraturMagazinets recension
av På livstid, Hans Fallada
Om alkoholismen och dess psykologi
"På livstid", av den tyske mellankrigsförfattaren Hans Fallada, skrevs 1944 under författarens vistelse på en anstalt, efter ett påstått dråpförsök på sin fru. Nu har boken kommit i nyutgåva på svenska.
Hans Fallada – eller Rudolf Ditzen som han egentligen hette – är namnet på den tidigare nästintill bortglömde, tyske mellankrigsförfattare som under de senaste åren har fått sig en ordentlig upprättelse. "På livstid" är det senaste i raden som ges ut på nytt på svenska. Den här gången handlar det om affärsmannen Erwin Sommer som i en tid av ekonomiska och äktenskapliga svårigheter tar till flaskan. För Sommer är det lika med en enkel biljett till undergången.
I Sverige har vi hittills kunnat finna "Ensam i Berlin", "Hur skall det gå för Pinnebergs?" och "Varg bland vargar" bland nyutgivningarna av Falladas verk. Det är underbara romaner av realistiskt slag med ett myller av karaktärer i lika myllrande miljöer. Gods på tyska landsbygden, småstadsfabriker, hemliga speltillhåll, sunkiga hotell, barer, sanatorier, fängelser, häkten och Gestapo-kontor är bara några av alla de 20- och 30-talsmiljöer som Fallada skildrar med en skärpa och med liv som kanske bara den kan uppnå som öser ur egen fatabur.
Gemensamt för dessa romaner är att de i en humanistisk anda skildrar den lilla människans kamp och vilja att göra rätt för sig i en tid av ekonomisk kris och moralisk kollaps. I "Ensam i Berlin" finner vi makarna Quangel som jagas av Gestapo för att de skriver anti-nazistisk propaganda. I "Hur skall det gå för Pinnebergs?" möter vi ett det unga paret Pinneberg som gör allt för att hålla modet uppe, i tider av massarbetslöshet och extrem fattigdom, samt klara livhanken utan att fälla krokben för någon annan. I "Varg bland vargar" får vi läsa om Wolfgang Pagel, spelare och dagdrivare, som under bokens nära tusen sidor växer upp till en förståndig och ansvarsfull vuxen.
I dessa avseenden skiljer sig "På livstid" en aning från ovan nämnda romaner. Medan de är skrivna i tredje person, och har ett både vitt och brett persongalleri, är "På livstid" skriven i jagform. "På livstid" är dessutom ett porträtt av människan i dess kanske allra ovärdigaste skepnad.
Vi får här möta Erwin Sommer som misskött sin affärsverksamhet och därför hamnat i vissa, dock inte ohanterbara, ekonomiska bekymmer. Dessa bekymmer sammanfaller med att hans äktenskap med sin fru heller inte är vad det brukade vara.
Verkligheten blir mer och mer obekväm att ha att göra med. Och från att vara någon som aldrig tidigare brukade dricka börjar han nu från ingenstans att dricka – och dricka. I alkoholångorna finner Sommer den glömska han söker – en fridfull tomhet långt borta från alla problem. Framtiden kan inte längre oroa honom. I berusningens underbara tillstånd befinner han sig i det omedelbara nuet.
Detta är början på en resa genom ett landskap kantat av förnedring och förfall. Vi får följa honom genom paranoia och genom det eviga självbedrägeriet. Stundtals är det en mycket smärtsam läsning även om det likväl finns inslag av komik.
Och om förhållandet till hans fru var illa innan är det ingenting mot vad det kommer att bli. När de inte är tillsammans tänker han kärleksfulla tankar och drömmer om försoning. När de är tillsammans vill han såra henne, hämnas på henne för att vara så himla "duktig" hela tiden.
Till slut går det för långt. Efter att ha hotat sin fru hamnar han på en kafkaesk anstalt för kriminella och sinnessjuka där han balanserar på en tunn tråd (som inte är mindre närvarande i dagens samhälle) mellan kriminell och sinnessjuk. Kommer han en dag att förklaras frisk och släppas ut i det fria igen? Hans utsikter är inte helt och hållet ljusa.
Med en sällan skådad psykologi skildrar Fallada här ett tragiskt levnadsöde baserat på egna upplevelser. "På livstid" skrevs 1944 på ett anteckningsblock under författarens egen vistelse på en dylik anstalt, efter ett påstått dråpförsök på sin fru. Fallada själv missbrukade dessutom både alkohol och narkotika.
Aldrig har jag läst en roman som med samma djup och klarsynthet skildrar alkoholismen och dess psykologi: självförnekelsen, dödsdriften och det inre förfall som föregår det yttre.
Mottagen: 19 november 2015
Anmäl textfel
