LitteraturMagazinets recension
av Gömma lejon, Helen Stephens
Dramatiska turer när liten flicka möter stort lejon
Någonstans i bakgrunden ligger Aisopos fabel och skvalpar; den om slaven som drar en tagg ur lejonets tass. Men här handlar det om den osannolika vänskapen mellan ett lejon och en liten flicka.
Naturligtvis får hon plåstra om hans tass och rädda honom undan en pöbel av uppretade och rädda stadsbor. Helen Stephens berättelse, liksom Aisopos fabel, uppehåller sig mycket vid begreppen stor och liten, modig och rädd, ensam och tillsammans. Det blir en hel del dramatiska turer innan djurens konung äntligen kan få sin hatt: den han kommit till staden för att köpa.
Med sina yviga och svepande rörelser har Helen Stephens hämtat inspiration från Quentin Blakes illustrationstekniker. Hon vet att finna effekter när det lejongula och väldiga kattdjuret brer ut sig över hela uppslaget i en skarp kontrast till den lilla flickan. Många av uppslagen uppehåller sig vid just detta, att betona kontrasterna stor och liten. Här finns också en hel del komiska poänger att utvinna, eftersom det inte är helt lätt att gömma ett fullvuxet lejon i en byrålåda eller bakom en dörr.
Naturligtvis lyckas lejonet förvandlas till hela stadens hjälte i Helen Stephens berättelse. Boken bjuder på ett mycket konventionellt berättande i både bild och text och har ett anslag som om den hade sitt ursprung i ett helt annat decennium. Det finns inte mycket i bilderna som återspeglar vår samtid. Å andra sidan tycks vänskapen mellan den lilla människan och det väldiga lejonet vara tidlös, både hos Aisopos och Helen Stephens.
Mottagen: 1 maj 2013
Anmäl textfel
