Helena Thorfinn, författaren bakom “Innan floden tar oss”
Hennes bok om globala orättvisor har tagit läsarna med storm
En bok om bistånd, klassklyftor och livet i Bangladesh – på försäljningstoppen? Ja, det är faktiskt sant. “Innan floden tar oss” har sålt i över 60 000 exemplar och får bara fler och fler läsare.
– Svenska folket vill läsa om de här frågorna som rör vår globala värld, säger författaren Helena Thorfinn.
Det är svårt att få tag på Helena Thorfinns debutbok inför intervjun. “Innan floden tar oss” är slutsåld överallt.
– Ja, det är stor efterfrågan på den här, säger bokhandlaren hos Klackenbergs som till slut kommer på att det finns en ny leverans av boken i en ännu ouppackad låda bakom disken.
– Det är jättekul att den säljer så bra, säger Helena Thorfinn som själv är tagen över mottagandet.
Det senaste året har hon rest land och rike runt och pratat om boken och intresset har varit stort och frågorna många.
“Innan floden tar oss” utspelar sig i Bangladesh, ett av världens mest utsatta länder, och skildrar flera parallella människoöden.
– Många läsare har fastnat för Mina och Nazrin, säger Helena Thorfinn.
De två tonåringssystrarna är lätta att känna sympati för när de fulla av drömmar försöker skapa sig en framtid på egna villkor i ett samhälle där allt och alla verkar försöka lägga krokben för dem enbart för att de är kvinnor.
Två huvudkaraktärer är också Janne och Sofia, ett svenskt diplomatpar som försöker lappa ihop sin relation genom att byta Södermalm mot Dhakas diplomatkvarter. Men väl där ställs de i stället inför nya svåra frågor.
Berättelsen målas med stora mustiga penseldrag, människorna är både onda och goda på samma gång, här är liv och död, skarpa lukter, förtryck, hjärtskärande öden, smuts och elände, katastrofer och hejdlösa orättvisor.
– Min önskan var att beröra, säger Helena Thorfinn som själv jobbade på svenska ambassaden i Dhaka i tre år.
Under sin första tid i Bangladesh grät hon när hon såg allt mänskligt elände. Det är en sak att läsa tjocka rapporter om det, en annan att stå öga mot öga med den extrema utsattheten.
– Jag blev jättedrabbad av tiggarnas situation. Det är som medeltiden fast med mobiltelefon. Man ser puckelryggiga och enögda människor, barnarbete, vatten där man krafsar runt i gift... Men sedan vänjer man sig successivt och blir härdad, säger hon.
Som svensk diplomat hamnar man i lyx och överflöd med egen kock, privatchaufför, barnflicka, trädgårdsmästare och allehanda servicepersoner. Skillnaden mellan folk och folk är massiv och överläget totalt.
– Det gör något med människor. Plötsligt ser man folk bete sig som de aldrig skulle göra i Sverige, säger Helena Thorfinn.
Frågan om hur mycket man ska hjälpa ligger också ständigt på lur. Vem? När? Hur?
– Det är jättesvårt! Vår barnflickas syster fick cancer och vi hjälpte till och bekostade flera cellgiftsbehandlingar. Om vi inte betalade skulle hon dö. Samtidigt hade barnflickan fler släktingar. Skulle vi hjälpa alla? Var går gränsen? Det är problem man inte vill äga, säger Helena Thorfinn.
I nästa andetag understryker hon med emfas att det här är frågeställningar som alla rika västerlänningar borde brottas med.
– Det här är våra problem – som vi äger allhop, säger hon.
Hon pratar snabbt och engagerat och är mån om att hennes budskap ska gå fram – att världen är komplex och att det inte finns några enkla lösningar på de ofantliga globala problem som finns.
Helena Thorfinn började sin yrkesbana som journalist men sadlade om till biståndsexpert. Efter att ha jobbat några år i Sverige på Sida och Rädda Barnen hamnade hon med man och barn i Dhaka – precis som bokens Sofia och Janne och deras två små barn.
– Det finns en del av mig i Sofia men vi är också väldigt olika, säger Helena Thorfinn.
Mötet med Bangladesh blev exempelvis betydligt svårare för henne än för Sofia.
Att skriva en bok har Helena Thorfinn drömt om i hela sitt liv. Men det var först efter två år i Dhaka som “bubblan sprack” och hon insåg att hon bara måste skriva om det hon upplevt i Bangladesh.
– Man utsätter sig för en stor risk när man bestämmer sig för att skriva en roman. Man vet ju inte innan om den ska bli utgiven och jag var rädd för att det skulle skada min karriär att gå ut och kritisera den svenska biståndspolitiken. Men jag kunde inte låta bli, säger Helena Thorfinn.
Projektet svällde och hon ägnade fyra år till att skriva den roman som Norstedts så småningom gav ut.
– Jag blev besatt. Stackars mina barn och min man!
Det är ovanligt att en debut får ett sådant genomslag som “Innan floden tar oss”. Dessutom följer den inte alls mallen för hur man skapar en bästsäljare. Inget mord i svensk småstadsidyll, ingen kändis som berättar om en svår upplevelse som hon eller han har övervunnit. PR-människorna på förlagets marknadsavdelning kan inte ha betraktat det som en enkel uppgift att försöka nå ut med en roman om fattigdom, biståndsfrågor och FN-rapporter.
– Men svenska folket vill uppenbarligen läsa om ödesfrågorna i vår globala värld, påpekar Helena Thorfinn.
Hon målar upp en bild av hur allt hänger ihop: Tillväxten och arbetsvillkoren. Genusfrågan och den bristande jämlikheten mellan människor i ett land och mellan länder.
– Det är ett val vi gör att det ser ut som det gör. Ingen behöver egentligen vara fattig, ingen behöver vara hungrig. Vi väljer det, säger hon.
Titeln på romanen, “Innan floden tar oss”, har fler innebörder än man kanske tror. Den syftar inte bara på de stora floder som rent faktiskt håller på att översvämma Bangladesh på grund av klimatförändringarna (“femtio procent av landet kommer att vara borta om 50 år” slänger Helena Thorfinn ur sig i en bisats) utan också på den flod av prylar som produceras i den fattiga världen och som – på sitt sätt – håller på att ta kål på oss. Utöver det syftar titeln på en tredje “flod” – byråkratins flod av rapporter och dokumentation. När tjänstmännen ska dokumentera mer och mer av vad de gör hinner de till slut inte göra några insatser, säger Helena Thorfinn. Genom hennes roman finns en röd tråd av kritik mot hur biståndspolitiken fungerar.
– När jag började skriva var jag också väldigt arg på biståndsministern Gunilla Carlsson. De är helt fixerade vid att allt ska gå att mäta, säger Helena Thorfinn.
Innan boken kom ut var hon rädd för hur den skulle tas emot av de forna kollegorna på Sida. Men det visade sig vara en obefogad rädsla.
– När jag hälsade på stod 200 gamla kollegor och applåderade. Jag blev faktiskt tårögd. De tycker att jag berättar deras berättelse. Sedan vet jag inte hur många som sitter och surar på sitt rum förstås!
Just nu jobbar hon i Lund med utbildning kring mänskliga rättigheter. Men hon är långt ifrån klar med skrivandet. I höst tar hon tjänstledigt och börjar på uppföljaren till “Innan floden tar oss”. I del två får vi möta Mina, Nazrin, Sofia, Janne och de andra karaktärerna igen. Men inte ambassadören Moberg, den store stoppklosssen som mest är intresserad av språk.
– Honom skickar jag hem, säger Helena Thorfinn.
Planen är att temperaturen ska stiga ytterligare ett snäpp i bok nummer två.
– Jag vet precis vad som ska hända. Jag visste redan innan att det skulle bli två böcker. Det fanns så mycket material kvar! Jag kommer att vara lite mer sanningsenlig också.
Många av gräsligheterna som beskrivs i "Innan floden tar oss" är nämligen en mild version av verkligheten, säger Helena Thorfinn. Boken är förhållandevis lättsam, lagom gripande – och lättläst.
– Mina och Nazrin är medelklasskvinnor. Men det finns en undervegetation i samhället där det är ännu värre. Jag visste inte hur mycket läsarna skulle orka med, förklarar Helena Thorfinn.
Anmäl textfel
