LitteraturMagazinets recension
av Om du vill, Helle Helle
Surrealistiskt om människans ensamhet
"Om du vill" är den prisbelönta danska författaren Helle Helles senaste roman på svenska. En bok som väcker frågor om mänskliga relationer, skriver LitteraturMagazinets Anna Hällgren.
Roar är ute i skogen och joggar och har kommit vilse. I skogen möter han en kvinna som, visar det sig, också har kommit vilse. Ingen av dem har en fungerande mobiltelefon; Roars har inget batteri; hennes har ingen mottagning.
Tiden går och de rör sig hela tiden på stigarna utan att hitta ut ur skogen eller hitta några orienteringspunkter. Snart börjar det skymma och de tvingas tillbringa natten i skogen. I en glänta hittar de ett vindskydd där de stannar för natten och försöker värma sig/hålla värmen med några kvarlämnade filtar. Kvinnan har med sig ett vätskebälte som vid det här laget är tomt, och går tillbaka till en bäck de nyligen passerat för att fylla på flaskorna. Efter att ha druckit sig otörstig av vattnet blir kvinnan illamående och kräks sedan stora delar av natten. Ingen av dem sover särskilt mycket och snart laddar även hennes telefon ur. Utan orientering i tiden tvingas de navigera efter dagsljuset/nattmörkret.
Nästa dag börjar de röra på sig igen och hittar ett boningshus där de pratar med några barn som inte vill släppa in dem eller på annat sätt hjälpa dem. I anslutning till boningshuset hittar de en olåst uthyrningsbostad med ett rum med en säng och ett litet kök. I frysen hittar de bröd och räkor. De tillbringar det följande dygnet i huset och äter av maten.
Under sin samvaro berättar de om sig själva och sina liv. Boken är uppbyggd av kapitel där berättelsen växlar mellan vad som händer dem i realtid; ute i skogen; varvat med berättelserna om respektive karaktär och dennes liv. Som läsare uppfattar jag inte att dom delar sina berättelser med varandra; snarare att de växelvis så att säga har ordet. Vilket väcker en del tankar kring (mänsklig) kommunikation och hur, varför(om?) vi kommunicerar med varandra.
Romanen ger ett något surrealistiskt intryck; karaktärerna som kommit vilse i skogen och inte kan komma i kontakt med yttervärlden och inte heller kan hitta en väg ut. Detta kan läsas och förstås i ljuset av att den civiliserade människan, det civiliserade samhället i allt högre grad fjärmats från naturen, från skogen. Skogen och naturen; som ofta tillskrivs egenskaper av ursprung och hemmahörighet och alltmer associeras med det Främmande; någonting annorlunda, okänt och potentiellt hotfullt. I mötet med denna potentiellt hotfulla okända storhet blir mötet med en annan människa en automatisk allierad. Jag har i alla fall mer gemensamt med denna fullständigt främmande människa med vilken jag delar att vi båda hör hemma i och kommer ifrån Civilisationen.
När huvudkaraktärerna till sist hittar andra människor och någon slags civilisation och bebyggelse är det ett möte som inte leder till ytterligare kontakt och "räddning"; istället isolerar de sig strax bredvid och mer eller mindre gömmer sig. Det känns som en orealistisk och orimlig händelseutveckling; efter att ha tillbringat en obekväm och i allt väsentligt obehaglig natt i skogen tänker jag mig att man skulle vara ganska påflugen i mötet med någon som man tror eller hoppas ska kunna hjälpa en ur denna belägehet.
Språket är sparsamt, lakoniskt. Jag tolkar i språkbruket ett försök att skriva precist. Av och till känns stilgreppet konstruerat; som läsare blir jag uppmärksam på stilen i första hand och innehållet blir sekundärt. Formen ställer sig lite i vägen och blir i min läsning snarare störande än berikande.
Jag upplever att författaren vill formulera en bild eller en berättelse om den enskilda människans obrytbara ensamhet och utsatthet; ett tema som är ganska återkommande inom skönlitteraturen. Detta är dessvärre inte en av de bättre skildringar jag har läst. Men den väcker och diskuterar i viss mån frågor kring människans relationer, och kring den mellanmänskliga kommunikationen. Hur får eller skapar man relationer? Hur upprätthåller man dem?
Vad berättar man om sig själv i mötet med en annan? Och omvänt; vad låter man bli att berätta? Och vad vill man egentligen veta om den andre?
Mottagen: 29 mars 2016
Anmäl textfel
