LitteraturMagazinets recension
av Myten om Luna, Hillevi Torell
Vackert om en gåtfull färd
Hillevi Torell är leg. psykoterepeut och romandebuterar med en sällsam berättelse om att bli vuxen, falla och sedan hitta tillbaka till sig själv.
Året är 1969. Isa är tolv år gammal och precis som varje sommarlov är hon i Småland med sin familj. Det är en lagom spännande och bekymmerslös tillvaro. När faster Rut meddelar att hon och hennes man kommer på besök från England blir lyckan total. Rut är populär bland alla medan hennes John är mer inbunden och tystlåten. Han är professor i arkeologi och intresserar sig mest för gamla stenar.
En kväll bestämmer sig Isa och hennes kusin för att spionera på professor John, och dagen efter är Isa puts väck försvunnen. Som uppslukad av jordens yta blir hon en allseende berättare. Likt huvudpersonen Susie i Alice Sebolds "Flickan från ovan" vakar hon över sin familj och sin kusin. Hjälplöst ser hon föräldrarna glida isär från varandra, hon ser hur hårt hennes kusin lastar sig själv för hennes försvinnande. Familjen måste hem till Stockholm när sommaren tar slut, livet måste på något sätt gå vidare. Isa ser och hör men kan inte meddela sig.
Skulden till försvinnandet läggs på professor John som häktas, medan Rut gör vad hon kan för att rentvå hans rykte. Men så kommer Isa faktiskt tillbaka. På ett oväntat sätt och på ett oväntat ställe, och det hon varit med om är precis lika oväntat. Ja, "Myten om Luna" kan vara det mest originella jag läst i år. Det kunde ha blivit lite för mycket konstigheter, men boken följer sin egen logik, Hillevi Torell håller hårt i tråden och jag upplever aldrig att historien spårar ur. Trots att Isa är ung när historien tar sin början tycker jag att den är för komplex för att klassas som ungdomsbok. Att läsa "Myten om Luna" är ungefär som att lyssna på ett enda härligt långt avsnitt av Creepypodden, bara mer välskrivet.
Mottagen: 10 december 2021
Anmäl textfel
