LitteraturMagazinets recension
av Fjällgraven, Hjorth Rosenfeldt
En hel familj hittas mördad – men ingen saknar dem
I den tredje boken om Riksmordkommissionen upplever jag skitstövlarnas okrönte kung, kriminalpsykologen Sebastian Bergman, som berättelsens huvudperson. Detta trots att han inte tillför ett dyft till utredningen. Karaktären är helt dysfunktionell, han fungerar inte alls i sociala sammanhang och är helt empatibefriad. Tillsammans med en kvinna är han helt annorlunda och det slutar som regel med en omgång i sänghalmen. Så fort han fått en kvinna i säng är det dags för nästa erövring. Diagnosen ”sexmissbrukare” är given, men det känns som en utökad diagnos krävs. Jag hoppas vi får en sådan innan bokserien avslutas.
I den här berättelsen visar Sebastian lite nya sidor. Han försöker på alla sätt få ett nära förhållande till sin dotter. Hon vet däremot inte att han är hennes biologiska far, men hon ingår i Riksmordkommissionen. När Sebastian kallas in så får han i alla fall vara i hennes närhet. Hans stora egoism får honom att i hemlighet sätta käppar i hjulet för hennes karriär, bara för att hon ska finnas i hans närhet. I slutet av boken tackar författarna skådespelaren Rolf Lassgård för att ha fått bolla sina idéer med honom när det gäller skapandet av Sebastian.
Fjällgraven handlar naturligtvis främst om annat än Sebastian Bergman. När en fjällvandrare i Jämtland, ska hämta vatten, rasar slänten och kvinnan tar tag i en kvist - tror hon. Det är handen av ett skelett. Vid utgrävningen hittas sex kroppar, fyra vuxna och två barn. Två vuxna identifieras rätt snabbt, men vilka är de andra? Det verkar vara en familj, men ingen familj har rapporterats saknad under aktuell tid. Riksmordkommissionen, bestående av välkända personer från tidigare böcker, får en hård nöt att knäcka.
Samtidigt skriver en afghansk kvinna till olika instanser för att försöka få reda på vad som hänt hennes man. Han försvann tillsammans med en annan afghansk man år 2003. Det blev en s.k. asylavvikelse som snabbt hemligstämplades av Säpo och polisen undersökte inte fallet vidare. Hon lyckas få en journalist på Uppdrag Granskning intresserad, men kulturskillnaderna lägger många hinder i vägen. Hur kan hon ha möten med en svensk man utan att bli fördömd av människorna i sin omgivning?
Det är skönt med en deckare som inte frossar i beskrivningar av blodiga vidrigheter eller psykopatiska massmördare. Här står mera frågan ”Vad hände och varför?” i blickpunkten. Polisgruppen som ska svara på frågan är heller inga övermänniskor, utan gruppen består av individer, alla olika och trovärdiga.
Boken har ett bra tempo och handlingen förs skickligt framåt. Det är en sann glädje att läsa den. Språket rinner lätt. Dialoger blandas med personernas tankar och känslor. Miljöbeskrivningarna är relativt korta, bara det som behövs för att måla upp en inre bild för läsaren. Trots att boken är på 425 sidor tar den slut alldeles för fort. Det är ett gott betyg till författarduon.
Det märks att författarna skriver för film och TV, boken slutar i vanlig ordning med en raffinerad cliffhanger. Nu väntar jag med spänning på nästa bok!
Mottagen: 30 november 2012
Anmäl textfel
