LitteraturMagazinets recension
av Den sista grisen, Horace Engdahl
Är en gris med språk verkligen en människa?
I Horace Engdahls roman "Den sista grisen" är det hans fantastiska språkbruk som gör boken läsvärd. Men om du inte vill provoceras av en berättare som roas av att ifrågasätta Sveriges PK-norm bör du leta efter en annan bok, skriver LitteraturMagazinets Antonia Savva.
Jag har alltid avgudat Horace Engdahl och speciellt hans aforismer. Jag kan inte bekräfta det med ett uttalande av författaren själv, men jag är säker på att de är inspirerade av den tyska fragmentestetiken, även kallat upphörandets estetik. För att inte tråka ut er så ska jag så kort som möjligt försöka förklara grejen med detta. En grupp intelligenta och lite sarkastiska tyskar ansåg sig på artonhundratalet ha listat ut att man inte på ett rättvist sätt kan fånga det sanna och äkta genom helheten, grunden för denna tanke är transcendentalfilosofisk och tog mig en god stund att ens börja förstå. Men det som detta tyska gäng ville åstadkomma var att fånga det lilla fragmentet av klarsyn som uppstår när man närmar sig en verklig sanning. De kallade det för witz, det har ingenting att göra med det närliggande ordet på svenska. Witz är ett ögonblick som genom ett blixtnedslag belyser en klar och sann tanke, för att detta ska vara möjligt måste det försvinna lika snabbt och inte utvecklas, därav dessa till synes självklara underfundigheter och filosofiska spörsmål med få och väl valda ord.
Detta konststycke har jag upplevt att Engdahl lyckats med både i "Cigaretten efteråt" och "Meteorer"; så när jag såg att han skulle ge ut en ny samling aforismer var tanken och känslan "Äntligen!", men den har lämnat en bitter eftersmak. Båda de tidigare samlingarna av aforismer väckte mersmak och kunde tidvis ge den där witzkänslan, texterna handlade om allt från hur man tänkte som barn till Goethe. Vissa få texter ur "Den sista grisen" når också upp till denna känsla som beskrivs som att; "Ordets fullständighet förstörs i samma ögonblick som man säger mer än nödvändigt" i boken. Här talar Engdahl om en negativ uttryckslust och på det språkliga planet befinner han sig fortfarande i det magiska läget, men motivmässigt tappar den ständige stilisten sin stil.
Det har varit svårt för omvärlden att undvika det offentliga skilsmässognabbet som pågått mellan Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Personligen anser jag det smaklöst och patetiskt att ta dessa privata dispyter till den nivå där man svartmålar varandra offentligt. Min uppfattning är att Witt-Brattström ändå lyckats behålla den fiktiva distans som räddar hennes värdighet. Hon säger sig ha hämtat inspiration ur egna erfarenheter, men hennes nya roman "Århundradets kärlekskrig" är fiktion, till syvende och sist.
När det gäller Engdahls aforismer som avslutas med monologen "Mannen på bryggan" är det svårare att förhålla sig till den distans som skiljer författaren själv och hans åsikter från berättaren av texterna. Många av texterna yttrar att kvinnor är si och män är så. Exempelvis detta om brevromaner skrivna av kvinnor:
De skriver: "Kom inte! Och framför allt, skriv inte!" Det betyder: "Skriv! Kom! Men tro inte att det var jag som bad dig!"
Jag hoppades att vi 2016 kommit överens om att ett nej, trots att det är yttrat av en kvinna, kan och ska tolkas som ett nej. Det handlar om något så enkelt som människors lika värde och bör inte användas som ett skojfriskt sätt att provocera till reaktioner. Det är genomgående ett ständigt tjat och onyanserat generaliserande av könsroller som självklart associeras med relationen till Witt-Brattström av läsaren. Engdahl låter sitt berättarjag förvandlas till kulturmannen, till den siste grisen, till den siste stereotypa CIS-mannen och skapar friktion. Innan jag hunnit igenom speciellt många av texterna frågar jag mig om författaren faktiskt står för dessa vidriga generaliseringar; är det sarkasm eller har Engdahl valt att visa sina fulaste sidor i knivskarpt ljus?
Det enda som kvarstår efter det ambivalenta gungandet som läsningen innebär är egentligen frågan: Ja, vad gör man när omvärlden målat en bild av en som ett misogynt kräk med föråldrade åsikter? Kanske är det enda sättet att försvara sig att ta på sig ett ironiskt flin och spela med? Kanske har Engdahl studerat de romantiska författarna så ingående att komplementaritetstänkandet kring manligt och kvinnligt är det enda perspektiv han kan applicera? Kanske har ingen förläggare vågat säga emot honom i detta, då han ju faktiskt är en av de män som besitter mest kulturellt kapital i vårt samhälle, så jag gör det nu. Nej, Horace: Det här är varken ironiskt roligt eller ett smakfullt angreppssätt på det du ställts inför och det är absolut inte värdigt dig.
Jag vet att syftet är att provocera, att låta berättaren förvandlas till nidbilden av Horace Engdahl själv, som han upplever målats upp kring honom. Det gör det inte mindre patetiskt och smaklöst när han försöker plocka enkla poäng genom att skoja om hur det hänt något med hans kavajer i garderoben så att de sitter illa över magen. I monologen i bokens sista del svarar Engdahl på min kritik:
Jag skulle vilja påminna om vad som stod i en gammal skoluppsats: "Om svinet kunde säga: Jag är ett svin, så vore det ej längre ett svin, utan en människa."
Det enda som går att säga om detta är att det finns andra värden som definierar mänsklighet än självkännedom och talförmåga. Och det enda som egentligen räddar bokens helhet är det magiska konststycke i slutet av monologen, där berättaren träder ur rollen som den sista grisen och tar rollen som en, märk väl "dock utan tycke av transvestit" Diana Huss, som ställer sig utanför den vidriga rollen och ger läsaren möjlighet att hämta andan.
Oavsett hur vidrig hållning berättaren i "Den sista grisen" tar så är det fortfarande Horace Engdahls fantastiska språkbruk och det kan inte vara annat än läsvärt. Men om du är ute efter ett lättsmält söndagsnöje och inte vill provoceras av en berättare som roas av att ifrågasätta Sveriges PK-norm bör du nog leta efter en annan bok.
Mottagen: 4 april 2016
Anmäl textfel
