Recension av Romträsket, Hunter S. Thompson
Bättre som journalist än som författare
”Redan första kvällen i San Juan hamnar New York-skribenten Paul Kemp på Als Backyard, en kvarterskrog känd för sina hamburgare, romdrinkar och de vilda journalistfyllon som gjort haket till sitt stamställe.”
Det är sent femtiotal och ett gäng mer eller mindre alkoholiserade journalister från hela världen har på det ena eller andra sättet hamnat i San Juan, Puerto Rico. Redaktören på den engelskspråkiga tidningen The Daily News försöker hantera både ett sjunkande intresse för tidningen och de fyllbultar som arbetar för den.
Landet är korrupt och gatorna stinker av avfall i kvarter där människor lever i fattigdom. Men San Juan är även ett turistparadis på framfart. Staden är delad och i sällskap med Paul Kemp får läsaren uppleva båda sidor av ett, av USA, exploaterat Puerto Rico.
The Rum Diary (på svenska Romträsket) är Hunter S. Thompsons enda egentliga roman. Att göra denna distinktion mellan The Rum Diary och Thompsons övriga produktion känns nödvändigt. Den ton och det direkta tilltal som han senare gjorde sig känd för, genom gonzojournalistiken, känns nämligen inte riktigt av i denna, för Thompson, i övrigt karakteristiska roman. Det finns naturligtvis jämförelsepunkter. Det är, inledningsvis, lika lätt att göra kopplingar mellan Thompsons liv och texten (Thompson spenderade en tid som journalist i San Juan under ungefär samma tid som romanen skildrar). Att The Rum Diary, som Thompsons övriga författarskap, skildrar alkoholister, vagabonder och vårdslösa svin är också det en igenkänningsfaktor, även om gestalterna på alla sätt känns snällare och mer välklippta i detta tidiga verk. Men det handlar om en roman och inte gonzojournalistik, och tredjepersonsberättandet och den ibland distanserade hållningen till romangestalterna gör att jag inte riktigt känner igen mig i det författarskap som betytt så mycket för mig. Thompson var mycket bättre som journalist än han var som författare, och romanformen passar honom, i min mening, inte riktigt.
Ändå är boken läsvärd och skildringen av ett imperialistiskt USA:s hotellbyggande exploatering av det lilla landet i söder väcker tankar som stannar kvar även efter att jag slagit igen boken. Den drogromantik och det alkoholdränkta vansinnesskrivande som, i Thompsons övriga författarskap, knockade mig som tonåring hittar jag inte, men väl en läsvärd roman om rotlöshet, korruption och rom.
Mottagen: 25 januari 2012
Anmäl textfel