LitteraturMagazinets recension
av Fyr 137, Ingelin Angerborn
Somrig rysare att avnjuta med glass en solig dag på stranden
Ingelin Angerborns första bok om flickan Elvira och spökande Mebel, "Rum 213", hade biopremiär tidigare i år. De möttes igen i "Sal 305". "Fyr 137" är den tredje och avslutande delen i Mebel-trilogin.
Den här sommaren är Elvira och hennes kompisar på en campingplats vid havet. De räknar med världens bästa vecka för här finns både vattenland, sol och snygga killar. Och de har ett eget tält att ligga och viska i om nätterna.
Elvira har ju sin Melker hemma så de snygga killarna bryr hon sig inte särskilt mycket om, men Meja och Bea är helt bortkollrade. Elvira bryr sig däremot mer om alla mystiska tecken hon ser. Det är inte första gången registreringsskyltar verkar kommunicera med henne och när tjejen i kiosken försöker skrämma dem med spökhistorier om Svarta Sara uppe i fyren börjar Elvira misstänka att Mebel följt med henne hit också. Mebel var flickan som spökade i rum 213 på lägret förra året och sedan dess har hon bett Elvira om hjälp senast i våras när hon låg på sjukhus, i sal 305. Vad är det Mebel vill den här gången? Vad betyder siffrorna 137? Och vem är Fia? Och hur hänger Fia ihop med spöket i fyren?
Elvira hittar en dagbok i ett gammalt rostigt skrin bland stenarna borta vid fyren. Den är svår att tyda men namnet Fia återfinns här och de olika talen. Den slutar plötsligt och nästan ödesmättat och trots att Elvira egentligen inte är rädd för spöken längre och Meja och Bea tror att det bara är killarna som driver med dem lyckas det bli både spännande och lite läskigt när de bestämmer sig för att ta reda på hur allt hänger ihop.
Jag imponeras av hur Ingelin Angerborn alltid lyckas bygga upp en sådan spöklik stämning utan att man ens märker det. Är det älvor utanför tältet i det daggvåta gräset eller är det Mebel som visar sig? Jag ryser. Jag ser den dystra fyren framför mig och ryser. Jag faller pladask för Svarta Sara som dränkte sig i sorg över sin sjöman som aldrig kom hem från havet. Hon kunde gott få mer utrymme, tycker jag. Det är definitivt en bok att avnjutas med en glass i solen. Kanske helst i närheten av minigolf och husvagnar.
Det här är den sista boken om Elvira och även om jag var arg på henne i Sal 305 kommer jag att sakna henne. De mer jordnära Meja och Bea kommer jag också att sakna för de har utgjort en sådan skön kontrast till den sökande och känsliga Elvira. Det är ett fint tjejgäng och tjejgäng är något bland det finaste jag vet. Det, och dramatiska spöken i svart.
Mottagen: 6 juni 2017
Anmäl textfel
