LitteraturMagazinets recension
av Tredje tecknet, Ingelin Angerborn
Mystisk nyckel i mysig rysare för unga
I berättelsens början, när hissen passerar bottenvåningen och fortsätter ned i källaren, kommer jag på mig själv med att hålla andan. Återigen presenterar Ingelin Angerborn en rysligt spännande berättelse med tydliga och markerade övernaturliga inslag.
Både läsaren och katten anar att någonting inte står rätt till i lägenheten där Olivia bor. Och allting tycks börja med att hon hittar en nyckel i sin badväska.
Precis som ”Sorgfjäril” och ”Rum 213” handlar boken om att få kontakt över gränser i både tid och rum. Ingelin Angerborn äger ett sinne för gestaltningen av vardagens små detaljer och har en skicklig förmåga att skicka kalla kårar längs ryggraden. Främst sker detta när det välbekanta förskjuts mot det okända. Som när hissen fortsätter ned i källaren eller när katten illavarslande gömmer sig högst uppe på garderoben. Eller som när lådan i skrivbordet hela tiden glider ut. Inger Angerborn sparar inte på krutet när det gäller att kittla läsarens nerver och hon gör det med finess.
Som en parallellberättelse berättas en kärlekshistoria, möjligtvis för att låta läsaren hämta andan i bladvändandet, men kanske mer troligt som ytterligare en illustration av begreppet tilltro. Här arbetar författaren med stora svepande rörelser. Till skillnad från den nyanserade fingertoppskänsla som uppträder i frammanandet av de smygande rysningarna, känns kärleksskildringen både klumpig och livlös. Men som en mysig rysare räcker ”Tredje tecknet” långt.
Mottagen: 14 juni 2013
Anmäl textfel
