Recension
av Osynliga mirakel, Inger Källander
Texten sviker de vackra bilderna
Bilderna är fantastiska. De är närgångna, nyktra och till synes anspråkslösa. I motsats till många andra av dagens naturbilder, som är så perfekt komponerade och genomtänkta, för de här bilderna betraktaren närmare motivet. Kameralinsen är som en lupp man själv kan ha i handen under en promenad i skog och äng. De är roliga, vackra och lärorika och har integritet.
Men texten hänger inte riktigt med. Den svajar mellan fakta och poetik; jag blir förvirrad som läsare. Vad vill texten förmedla? I kapitlet om komockornas underbara värld samsas text och bild och resultatet är givande. Här störtdyker kamera och penna ner i en härlig, nylagd koskit och guidar bland krypen som kalasar och blir kalasade på. Låt vara att bilderna inte alltid visar det texten behandlar – vilket skapar viss irritation – men som helhet är det ändå ett njutbart smörgåsbord.
På andra ställen svajar texten mer. Jag tappar bort mig. Att framställa andra organismer som teleologiska* är problematiskt. Att tillskriva dem mänskliga förhållningssätt till sin omvärld är det i ännu högre grad. Växtrotens och svamptrådens "glada och vänliga röster ekar i skogens och åkermarkens underjordiska korridorer.” I bästa fall blir det underhållande och förhöjer upplevelsen bilderna ger, i annat fall får pinsamheten blicken att irra över boksidorna.
Men det finns olika ingångar till att upptäcka naturen och bilderna gör "Osynliga mirakel" till en en fotobok väl värd sin plats på soffbordet.
* de samspelar med varandra på ett ändamålsenligt sätt som inte beror på slumpen
Mottagen: 28 juni 2012
Anmäl textfel
