LitteraturMagazinets recension
av Normans område, Jan Kjaerstad
Kjærstad faller på eget grepp
Norges störste förlagsredaktör, J R Norman, har börjat må fysiskt illa av att läsa samtidslitteratur. Han tar därför timeout och bosätter sig på en ö där han upptäcker tystnaden, naturen och den enkla matens tjusningar. På ön befinner sig även en förtrollande kvinna som han snart blir ihop med.
För ett år sedan publicerade DN en artikel av författaren Jan Kjærstad där han ondgör sig över det förutsägbara i nutidslitteraturen. Precis som Norman i romanen frågar sig Kjærstad:
”Varför opererar de flesta författare med så konventionella orsakssammanhang?”.
Som motvikt presenterar han bland annat Virginia Woolfs ”Orlando”, Cervantes ”Don Quijote” och – som ett nutida exempel – Haruki Murakamis romaner. En lovvärd appell till en framflyttning av romanens utposter.
Med detta i åtanke förutsätter man givetvis att "Normans område" ska vara en sådan roman som opererar med okonventionella orsakssammanhang och får läsaren att uppleva en ny verklighet.
Boken huvudperson, Norman, plågas nämligen inte bara av illamående som en följd av en överdos av fantasilös litteratur, han överlever också två gånger livshotande skador. Genom att han, just då skadorna tillfogas honom, befinner sig mitt i läsningen av en roman skyddas hans ”livsgnista” från att släckas. När hans hjärna undersöks av en viss dr Lumholtz upptäcker denne en oförklarligt förhöjd hjärnaktivitet i de främre pannloberna. Kan detta, som får namnet ”Normans område”, vara orsaken till att han överlevt? Är Norman egentligen det första steget i en evolutionär vidareutveckling av den mänskliga arten, en utveckling som drivs av läsning?
Ett spännande grepp, som dessvärre drunknar i en makalöst klichétung kärlekshistoria. Norman vandrar runt på sin ö och upptäcker att enkel mat ÄR godare på landet, att det ÄR skönt att gå långa promenader vid havet och att man inte BEHÖVER läsa kultursidorna varje dag. Han häpnar förtjust över sin okunskap när det gäller att namnge träd, strör patologiskt litteraturreferenser omkring sig och ber helt distanslöst den redan hårt prövade läsaren om tålamod, om uppmärksamhet:
”Jag lovar att detta är en är en annorlunda historia, en som inte har berättats förut.”
När sedan den mystiska Kvinnan gör entré blir det snudd på skämtvarning och den enda anledningen att fortsätta läsa är hoppet om att Kjærstad menar något med detta, att han kommer att vända det på något sätt.
Vilket tyvärr inte sker.
På ett plan är den här romanen en berättelse om läsning; om Normans och alla läsares jakt på Surtseyböcker, det vill säga litteratur som likt vulkanön Surtsey stiger upp ur havet och skapar en ny bit mark, en ny verklighet. Om hur vissa böcker kan få ”vardagen att spricka i sömmarna”, om den fantasieggande möjligheten att läsande kan förändra vår hjärnas aktivitet och påverka oss evolutionärt.
På ett annat plan är det en opponering mot den dåliga samtidslitteraturen, vilket fungerar utmärkt i en DN-artikel men är lite vanskligare när den framställs i romanform. Det räcker liksom inte att kasta handsken då, man måste själv plocka upp den. För på ett tredje plan är "Normans område" en ultratraditionell roman, med en hjälte som plågas av tvivel, finner kärleken och förlorar den igen. Berättelsen är så häpnadsväckande klyschbemängd att man verkligen, precis som Norman/Kjærstad själv, ”längtar, ja hungrar efter ett romanmaskineri som grundar sig på något annat, drivet av en ny form av energi”.
Är "Normans område" alltså ett svar på Kjærstads egen fråga? Undviker han ”ett evigt upprepat psykologisk-realistiskt tick-tack, tick-tack, orsakskedjor som för länge sedan blivit en kliché”? Nja, ansatsen finns där. Men hade Norman själv läst romanen tror jag inte att han klassat den som Surtseybok. Snarare hade han mått lite illa.
Mottagen: 24 november 2012
Anmäl textfel
