LitteraturMagazinets recension
av Skratta åt räkor, Jan Stenmark
Jan Stenmark kastar sig mellan död, kåthet, ångest och gapskratt
Förlaget är noga med att påpeka att Jan Stenmark inte bara är serietecknare utan att han bör räknas till "det vidare begreppet skämttecknare”. Men detta är ett konstnärskap om långt mer än bara ett skämt.
Stenmark är bildkonstnären som sedan 90-talet idogt jobbat på med sin speciella stil där collage av gamla bilder i kombination med stringenta bildtexter är navet. När jag läser hans senaste bok ”Skratta åt räkor” stärks jag i åsikten att detta är ett konstnärskap som kännetecknas av att vara så väldigt mycket mer än bara ett skämt. Hans enrutingar är kända för att vara slagkraftiga med skyhög igenkänningsfaktor. Det finns inte många personalrum som inte har en ”Stenmarkare” uppsatt ovanför kopiatorn som en kommentar till någon mer eller mindre väsentlig del av tillvaron. Stilen har under åren hållit sig tämligen intakt med bara ett par mindre avstickare från den ursprungliga stilen här och där.
”Skratta åt räkor” är utformad helt i enlighet med just denna urstil. Bilderna är företrädelsevis handkolorerade, veckotidningsdoftande eller familjefotograferade. Collagen är enkla och tydligt handgjorda, vilket känns befriande äkta i denna tid av avancerade photoshops-lösningar på allt. Men det är i samspelet mellan bilden och den nogsamt formulerade undertexten som det verkliga skapandet sker.
Stenmarks texter är alltid oerhört kärnfulla. Inte ett ord är med i onödan och ingenting saknas heller. Bild och text är i sig själva bara vilsna skärvor, men tillsammans öppnas bråddjupen under fötterna. Textens enkelhet är dessutom bara en chimär. Det är på intet sätt enkelt att läsa Stenmark! För att uppskatta honom måste man bära med sig en hel del kulturellt kapital, verken är oerhört traditionstyngda. Det är genom förmågan att associera till detta kapital och dessa traditioner som man får ynnesten att ta del av alla de olika lager som döljs bakom den rosenkindade hemmafruns stela leende. Alla bilderböcker är helt enkelt inte till för barn. För som sagt, det här är inte bara en skämttecknare vi möter.
Stenmark kastar sig mellan död, kåthet, ångest och gapskratt och som läsare är det bara att försöka hänga med. Kapitelindelning saknas, inget är direkt tematiserat och man kan aldrig vara säker på om man kommer att slappna av i ett leende eller hålla andan i mörkret när man vänder blad. Det är på grund av denna bredd och respektlösa förhållning till genrer som jag alltid älskat Jan Stenmark. ”Skratta åt räkor” gör mig inte besviken.
Mottagen: 17 mars 2014
Anmäl textfel
