LitteraturMagazinets recension
av Emma, Jane Austen
En uppdaterad 1800-talsklassiker med högsta gemytlighetsgrad
Erbarmliga bokslutstomhet! Varje dag saknar jag att återuppleva glädjen att få återvända till Hartfield och min nya goda vän, i hennes eleganta, uppiggande, charmerande och lustiga sällskap!
Jag trivs, jag roas, jag underhålls, kort sagt: Emma är en källa till allsköns gemytlighet. Det är därför hon är så oemotståndlig, likt en förtrolig och tidlös läskompis, för hon är just min. För dig är hon din. För andras, är hon deras. Vi delar således alla hennes generösa, innerligt hjärtliga vänskap. Där har vi förklaringen till alla hänförda Austenklubbar och dylikt.
”Emma” publicerades 1816 och är till sin karaktär något annorlunda än de övriga, välkända Jane Austen-böckerna, eftersom protagonisten är förmögen och, inledningsvis, inte det minsta intresserad av att gifta sig. Emma är nöjd så. Hon argumenterar dessutom sin rätt att vara singel med att det betraktas som socialt acceptabelt, så länge kvinnan har det gott ställt. En bättre bemedlad, ogift dam är således inget bekymmer, enligt 1800-talets strikta och i övrigt hierarkiska, patriarkalt präglade norm. Detta står klart.
Emmas framställs som rik, vacker och smart. Hon är därtill mycket hängiven och driven i sina långtgående planer som självutnämnd äktenskapsförmedlerska. Romanen är faktiskt ett tidigt dokument över hur en ung kvinna explicit jobbar med sig själv för att utvecklas, bli en bättre människa och dana sin karaktär till perfektion. Romanen igenom betonas vikten av förebildlig godhet, de bemedlades ömhet mot de mindre bemedlade, vikten av adekvat uppfostran, säker stilkänsla och klasstillhörighetens förfinade, ”kultiverade” särdrag. Detta visas det prov på genom att som mönstermänniskor ständigt demonstrera sin välartikulerade takt och ton i både tal och skrift. Sådana fastslagna, tjusande, romantiska manér håller hela berättelsens essens i sitt stadiga grepp.
Så vänder vi oss till själva kärnverksamheten i Austens välsmorda romanbygge: Huvudpersonen är Emma Woodhouse, som bor med sin far på familjens ståtliga gods (Hartfield). Den åldrande fadern är en hypokondrisk och orolig själ, som behöver, och får, synnerligen uppmärksamma omsorger av den ytterst omtänksamma dottern. Det blir uppenbart, trots vissa halvhjärtade insatser, att Emma skämts bort tämligen generöst under sin uppväxt. Detta har bidragit till en viss brist på självrannsakningsförmåga hos den unga damen. Hon trampar ständigt i klaveret med sina, ganska klumpiga, äktenskapsförmedlingsförsök, eftersom hon överskattar sin förmåga att se och förstå andra människor. Syftet med att para ihop bekanta är förstås behjärtansvärt. Vår vän vill alla väl och önskar endast deras lycka och välgång. Men trots denna sinnelagsetiska kalibrering, blir resultatet inte alltid särskilt lyckosamt.
I början av berättelsen gifter sig den högt skattade guvernanten miss Taylor, till mr Woodhouses förtret, och flyttar ut efter många års anställning hos familjen (Det är för övrigt den enda lyckade matchning som Emma bidragit till). Den påtagliga tomheten och tristessen får Emma att ta sig an en ung kvinna vid namn Harriet. Som ett eget litet experiment, kan man säga. Harriet är ett oäkta barn som satts i inackorderingsskola. Emma fantiserar om att Harriets far är rik och att adepten därför måste följa hennes eget förfinade exempel och läras upp i stil och manér till att bli en passande gentlemannahustru. Stackars ”försökskanins-Harriet” pusslas ihop med av Emma utvalda kavaljerer.
Jag har en helt klart förlåtande och överseende inställning till Emma. Hon är alldeles för ung för att ha tillräcklig erfarenhet och kunskap om andra människor. Jag vet och förstår att då gör man naturligtvis smärre fadäser. Emma är även lite lätt begränsad i sin umgängeskrets, till en rad kärleksfullt välvilliga och eftergivna och beundrande medmänniskor. Den enda som faktiskt utmanar henne, och ruskar om på ett sunt sätt så att Emma tvingas reflektera och utvecklas i sina tankegångar, är mr Knightley. Han är en kär gammal vän till familjen Woodhouse. Hans bror John är dessutom lyckligt gift med Emmas syster Isabella.
Miljön i boken är pittoresk och inbjudande, med de mustiga, pastorala ängarna, de karaktäristiska, fluffigt överdådigt, grönskande engelska vida vidderna som fond. Vi är inbjudna till idylliska utflykter med jordgubbsplockning och fikabesök. Vi beundrar, hör klirrande finporslin och sitter ned i hemmets lugna vrå med sprakande brasor och deltar artigt i trevliga middagar med påföljande danspartier som ger oss känslan av sober intimitet. Man önskar, och får upplevelsen av, att vara där och njuta av att promenera i de grönskande parkgångarna, känna doften av sommar, se regnet väta fönstren för att kort därefter bytas mot solstrålarnas slickande på fönsterkarmen. De sociala tillställningarna, samtalen och allt vi bjuds med i är drömskt, vackert, sirligt, klassiskt, estetiskt och stilfullt.
Språket är i denna utgåva är, glädjande nog, i allra högsta grad modernt och uppdaterat. Det är bara att läsa på. Översättaren Rose-Marie Nielsen förklarar därtill vissa, för vår tid lite mer okända, ords betydelser. Fullt ut är det mycket bra bearbetat språkmässigt för att passa dagens läsare.
Vad gör berättelsen så fascinerande? Varför läses ”Emma” åter och återigen? Som jag konstaterat, är det en underhållande avkoppling. Det är ett okomplicerat, men intresseväckande händelseförlopp och karaktärerna är ödmjukt detaljerade, trovärdiga och allmängiltiga. Läsaren har aldrig tråkigt, eftersom det hela tiden händer nya saker och uppstår nya små pikanta situationer. Austens humor är underfundig, men det komiska i situationerna som uppstår är alltid finstämt. Sammantaget gör det nästan att det blir som en maratonskvallertidningsläsning i tegelstensmodell, men med den mycket avgörande skillnaden att det präglas av guldkantad finess och medmänskligt hyfs och stilenlig fason enligt aristokratisk mönsterbildning. Den gifter sig förvisso med den och plötsligt tycker man att den personen är osympatisk och vem ska man hålla på och vem har rätt och vad händer där och det där är opassande och så vidare. Men det är så välförpackat som bara Austen kan göra det. Allt är betryggande konstant och det gör berättelsen vaggande rofylld och trivsam. Boken andas skickligt retorikens ethos, logos och pathos, eftersom vi läsare ständigt övertygas om den genuina, ursprungliga förträffligheten hos huvudkaraktären. Handlingarna försvaras med en till synes logisk argumentation. Berättelsen sluter in oss i den vänliga, hjärtliga sammanhållningen vi bygger upp tillsammans med Emma. Vi. Där är hemligheten: det skapas ett förnämligt ”vi”.
Jag rekommenderar varmt Jane Austens "Emma" till alla läsglada 1800-talsromantiker. Här kommer ni få roa er med en fantastisk väninna under ett antal timmar framöver och njutningsfullt vältra er i klassisk kostymdramakomedi. Have a ball!
Mottagen: 18 juni 2017
Anmäl textfel
