LitteraturMagazinets recension
av Jane Austens brev, Jane Austen
Ett brev för historien
Omslagsbilden av Jane Austenboken ”Brev” visar skriften från ett av hennes bevarade originalbrev. Det är så sirligt vackert. Tänk att få skriva och läsa ett ordinärt pappersbrev igen! En nästintill hopplöst omodern och bortglömd typ av manuell, analog korrespondens. Texten visar en vårdad handskrift och handstil, sådan som förr var något det sattes stor heder och ära bakom. En konstfärdighet vilken visade på utvecklad förfining och klass. Är den helt utdöende och historia, tro?
Men var det bättre förr? Eller är den slitna klichén endast effekten av drabbande nostalgiskt skimmer? Det som var dåligt förpassas skickligt till det fördolda och låter det där falla till ro i glömskans lagerlokaler, bakom en minnesslöja av ansamlat damm? Damm, som sedan länge cementerat en heltäckande, övermålande hinna över svunna tider? Men hörni, kanske kisas det lite igenkännande vid en brevkonnotation, mot kanhända några solbeströdda minnesfragment? En uppsluppen glädje som väcks vid åminnelsen av lustigheter som ekat färdigt i livstråden? Kanske, med en from förhoppning, har det lämnats ett eko i hjärtat hos någon brevmottagare och kanske ska våra tankar och ord inte endast tystna när vi obönhörligen går ur tiden, utan leva vidare i någons uttryck, minne och återgivningar? Eller i skrift? Frågor, frågor.
Vid genomläsningen av den nyöversatta och omarbetade upplagan av Jane Austens ”Brev”, virvlar gamla minnen upp och vräker sig över mig med kraft, likt en medsvepande medelhavsvåg på en sandstrand i Costa del Sol. Det är sannerligen inte olikt händelserna som väcktes till liv vid smaksensationen av en tedoppad Madeleinekaka i Prousts ”På spaning efter en tid som flytt”. I ”Brev” kastades åtminstone jag obönhörligt tillbaka till en tid då brevskrivandet tillhörde en stor, för att inte säga passionerad del av min uppväxt. Likt Jane Austen var även jag frekvent brevskrivare - till bland annat min syster (de flesta breven är ställda till Janes syster Cassandra). Mina somrar annorstädes föranledde en inte oansenligt antal brev, inte bara för att informera om livets alla företeelser, utan även för att slå ihjäl lite tid i händelsevis långsamma stunder. Innan webben var brevskrivandet med vänner från olika delar av världen en utmärkt, påtaglig möjlighet för nationell- och internationell kontakt och gemenskap.
Jag kan ännu dra mig till minnes lustkänslan vid inköp av olika brevpapper och allra helst en sorts lätt, silkestunt och oerhört skirt, vitt brevpapper som var mycket sinnligt tilltalande: Det blå bläcket flöt lättsamt och njutningsfullt ut över papperet, lukten var milt angenäm och ljudet distinkt, mjukt prasslande. Bladen var dessutom fördelaktigt ekonomiska, vilket betydde att jag kunde skriva mer utan en alltför betungande portokostnad. Att läsa brev beredde mig stort nöje i den ibland enahanda tillvaron, så jag kan utan minsta blinkning identifiera mig med Jane Austens alla tokigheter, ordvitsar och lustiga bildspråk. Jag bara älskar det!
Jag tänker: gudars skymning, det är nog tur att alla mina brev förhoppningsvis aldrig kommer återfinnas, för formuleringarna var knappast särdeles smickrande för en lyckligt ovetande omgivning. De, liksom de kompletterande teckningarna som ibland fick mig att frusta av skratt (pinsamt nog roade jag faktiskt lika mycket mig själv, ska motvilligt erkännas), var absolut inte av någon berömvärd stilklass. Å andra sidan var inte heller mina brev, liksom Austens, inte riktat åt en allmän publik eller med tanke på eftervärlden. Därför känns också hennes bevarade brev i allra högsta grad som att göra klumpigt intrång i någons hemliga dagböcker och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av skam över att med liv och lust läsa dessa, hennes faktiskt privata, brev. Det känns som ett övertramp, som om jag vore en textslukande kändispaparazzo. Men ändå, jag älskar det!!!
Som kvinnohistoriskt, biografiskt och litteraturhistoriskt dokument är det en veritabel guldgruva. För oss alla frälsta Austenfans, alldeles särskilt. Här återfinns mer eller mindre uttalat hela persongalleriet i mer eller mindre ursprungsformat, liksom alla hennes förtjusande beskrivningar, iakttagelser, personkarikatyrer och underfundiga humor. Jag kan inte för mitt liv tänka mig, att alla hennes initiala humoristiska beskrivningar, skämtsamma anspelningar och lustiga personteckningar fått behållas i ett tryckbart tillstånd riktat mot allmänheten. Det måste ha varit en verklig fröjd att få läsa hennes ocensurerade texter, eftersom mycket av Jane Austens sanna, och i alla fall för min egen del högst igenkännbara, ironiska läggning gentemot omgivningens allsköns dårskaper är rena komedin. Antagligen var de mest vassa och lustiga texterna endast förbehållna den innersta kretsen, som alldeles säkert också var den mest uppskattande publiken.
Mycket i ”Brev” är förbehållet internspråk som vi aldrig fullt ut kommer förstå, men tänk så mycket sådana familjära tokigheter som existerar, då som nu. Det är så fascinerande och jag bara älskar det! Jag tänker att det är viktigt att vi faktiskt får ha det utrymmet i livet. Någonstans måste vi få läcka våra innersta tankar, känslor och frustrationer. Vi måste få tillåtas vara elaka privat, uttala helt orimligt tokiga tankar utan att dömas för hårt av en kritisk omgivning. Det är en livsviktig psykologisk ventil. Medaljens baksida är, tyvärr, att den familjära privatsfären numera fullständigt tappats bort på vägen i den digitaliserade kommunikationsvärlden, vilket medfört att allt medmänskligt hyfs och respekt gentemot omgivningen drivits mot ett ovärdigt, tragiskt och gränslöst nättrollande online istället.
Här, i Jane Austens brev, får vi ta del av inte bara en förnämlig författarinnas alla välartikulerade infall och tankar, utan vi får även ödmjukt böja oss för en bevarad, medmänsklig historieskrivnings nedteckning och tacksamt konstatera att författarinnans blottade privattankar bidrar med det kvinnliga perspektivet i det framträdande pusslet. Ett fullgott exempel på det som så ofta censurerats bort av en patriarkalt förhärskande, litteraturhistoriskt utsorterande kanonelit, vars inskränkta internnarcissism dragit gränser vid egenfavoriserande manligt konstnärskap som exempel på smak och utförande. Kvinnoöden, kvinnligt orienterande områden och dess textproduktion bidrar med sin skärpa och måste fortsätta lyftas fram ur den styvmoderliga litterära hanteringens dunkel.
Läsningen av Austens brev utgörs av ett frekvent bläddrande fram och tillbaka mellan brev och noter för att få en större helhetsbild av dess underfundiga innehåll. Ibland är de förklarande noterna i sig till och med den största behållningen. Paulina Helgeson har gjort ett mäkta arbete med översättning och bearbetning och ska ha all heder åt ett välgjort arbete. Förord, noter och kronologi är i mycket välgjorda och jag är på det hela taget mer sugen på att fördjupa mig i Austen än mer efter genomläsning av denna utmärkta nyutgåvas trevliga utförande. Jag hade kanske möjligen önskat mig ytterligare detaljerad kronologi kring Austens liv för mer fördjupande referens, men inser för all del att det hela tvunget måste begränsas av utrymmesskäl. Språkmässigt är denna nyutgåva helt förträfflig och några tidstypiska bilder färgar intrycket till att trigga fantasin.
Om man är skeptisk så låt så vara. Jag har i alla fall bläddrat mig igenom dessa Austendokument med största förnöjelse. Det är precis som Helgeson förklarar så väl i förordet: ”Läsningen av breven handlar om att ge sig in i en ny värld, där en svunnen tid träder fram (…) en fragmentarisk skildring av det liv som en engelsk kvinna i medelklassen levde runt sekelskiftet 1800.” Sammanfattningsvis är bokens största behållning: ”ett fönster till författarens värld”.
Jag ser bahytter och sömnadsbesvär framför mig, referenser till frasande klänningstyger och vagnar dragna av hästar. Jag ser definitivt austenberättelsernas grundplåtar som skiner igenom raderna av beskrivningar av artiga visiter, rader av adjektiv som förlustigar personer på ett intrikat sätt, bekanta som uppfattas som inte alltid så värst trevliga och inte minst förekommer i stort sett alla namn som även återfinns i hennes verk även här i breven någonstans. Inte sällan känns det verkligen som om mycket av det som beskrivits i hennes verk definitivt har haft sina högst levande förlagor, om än i annan dräkt. Jag kan inte hjälpa att jag tycker mig känna igen beskrivningarna någonstans av de i böckerna så väl upptecknade karaktärerna, händelserna, ja överallt. Stoltheten över omgivningens positiva recensioner av ”Stolthet och fördom” går inte heller att ta miste på. Hon kallar också verket för sitt ”eget älskade barn”.
Systrarna Austen hade utvecklat en underfundig korrespondens, där de driver hejdlöst med olika personers förehavanden, om än med glimten i ögat. Jag skulle SÅ ha velat läsa alla de oräkneliga lustigheter som Jane beskriver att systern Cassandra skrivit om. Uppenbarligen var Cassandra en synnerligen roande skribent likaväl. Min högst personliga analys är att Cassandra möjligen var den riktigt drivna i tankarna och att Jane var den något skruvade textproducenten. Jane skriver sålunda i brev 18 ställt till Cassandra: ”Ditt brev roade och behagade mig mycket. Partiet om lyckliga veckor är ytterst sinnrikt och berättelsen om skinnet fick mig sannerligen att skratta.” Nyfikenheten kring att någonsin få veta vad dessa bortglömda berättelser hade för poänger och knorrar blir en nästintill outhärdlig cliffhanger, som dock får fortsätta att eka i tystnad och överlämnas åt oss läsares egen svävande fantasi.
Flertalet lustiga höjdpunkter kan lyftas fram, där den belästa Jane Austens mänskliga skarpsynthet, skälmska ironi och märkbart vassa tunga verkligen framträder. ”Om du inte har hört talas om att miss Dawes har varit gift i två månader, skall jag nämnda det i mitt nästa brev.” Ett annat exempel: ”Jag ska inte säga att dina mullbärsträd har dött, men de är sorgligt nog inte vid liv.”
Det är uppradningen av alla vardagliga händelser som gör alla trivialiteter, förkylningar, frekventa dödsfall, trista baler, grådassiga kavaljerer, upplyftande befordringar av släktingar, inköp och allt övrigt så genuint intressanta. Som om inte det vore nog, gott folk, så kan vi stoltsera med att Sverige omnämns fördelaktigt, då Janes kaptensbror Frank vid tiden befann sig på svenskt område. Hon omnämner flertalet svenska storheter (Gustav Vasa, Karl XII, Christina och Linné), hur Sverige brann för protestantismen (antagligen mycket beroende på att författarinnans kära far var präst) och hon målar upp, kanhända inte så orättvist, ett stort likhetstecken mellan England och Sverige.
Som Austen själv uttrycker det vid ett tillfälle, att: ”liksom hin onde tar jag det som är mitt”, så rycktes, som bekant, vår författarinna bort från jordelivet på tok för tidigt. I brevsamlingen finns även hennes nedtecknade sista vilja med. I noterna lyfts de olika läkaranalyser som gjorts kring hennes odiagnostiserade, men fatala sjukdomstillstånd.
De sista bevarade breven vittnar om en innerlig tacksamhet gentemot systern och de släktingar som vårdade sig om henne mot slutet och hon försökte till och med tappert att hålla skenet uppe i det sista bevarade brevet, adresserat till ett av de kära brorsbarnen. Hon var helt uppenbart en mycket kärleksfullt vårdande faster, syster, dotter och vän. Men livet har sin vägs ände. Den slutar för Jane Austen med att hon insomnar med huvudet på en kudde i sin älskade syster Cassandras knä. Där lämnas vi att begrunda all den vetskap vi fått oss till livs genom några av hennes bevarade brev. Det är en fantastik, fragmentariskt neddykande resa genom ett av alla livsöden på denna jord. Tack vare pennvirtuositeten kan vi sluta oss till att denna sinnrika person har efterlämnat ett kvinnoporträtt väl värd alla hyllningar.
Mottagen: 19 september 2017
Anmäl textfel
