LitteraturMagazinets recension
av En droppe midnatt, Jason Diakité
Timbuktu söker sig själv genom självbiografisk släktkrönika
När rapparen Jason Diakité, känd som Timbuktu, skriver sin släkts historia går musiken och rasismen som två stråk genom berättelsen. Ett ger kraft att stå ut och ett är mörkt, hopplöst, beklämmande. Diakité låter sitt förhållande med sin far bära framställningen, varsamt och ärligt, i en vacker skildring av hur släktdrag går igen och vår uppväxt präglar oss för resten av livet. Samtidigt skräder han inte orden i sin uppgörelse med det amerikanska samhället – ett land av både drömmar och förtryck – men även Sverige får en släng av sleven. Särskilt aktuell blir inlevelsen av varför så många utsatta i USA, även svarta, stöder Trump. De vet att etablissemanget inte kommer att göra något för dem och har därför inget att förlora.
Diakités historia aktualiserar varför vårt inte alltför avlägsna förflutna spelar roll, varför vi inte får glömma begångna orättvisor och hur samhällen kan konservera gamla maktstrukturer när uttalad rasism göms bakom dörren. Jazz, blues och hip-hop blir ventiler där de förtryckta kan höja sina röster, få utlopp för frustrationer, lyssna till andra som säger hur det är. Diakité citerar flitigt ur texter som betyder något i hans berättelse, väl bevandrad i musiken genom alla epoker han skildrar. Där rasismen stänger in och river ned blir musiken en räddning. I Diakités fall förstås hip-hopen, där hans karriär framställs i förbigående med toppar och dalar. Kanske mest motgångarna, som säger mycket om författaren i oförsonligt skarp belysning.
Diakité jagar bakåt i tiden efter sitt ursprung medan fadern Madubuko kämpar mot ett förflutet han försöker lämna bakom sig. Diakité känner sig som ”turist i smärtans och hopplöshetens landskap” i en träffande formulering. Kvar i sydstaterna och på New Yorks gator väntar fortfarande rasism sedan slaveriets och medborgarrättsrörelsens dagar. Knapphändigt sopad under mattan, en historia ingen vill kännas vid eller ännu gjort upp med. I en gripande sekvens besöker Diakité den enda gamla plantage som erbjuder guidade visningar som berättar ur slavarnas perspektiv. På andra ställen drömmer man sig tillbaka med en mint julep på verandan …
Som självbiografi och släktkrönika fungerar boken väl. Diakité gräver ned sig i tidstypiska detaljer med gott minne, uppmärksamhet och inlevelse även under resten av nittonhundratalet, före sin egen tid. Olika episoder och vinjetter som fångar tidsandan eller de historiska sammanhangen avlöser varandra i en rapp kavalkad. Dialogen med Madubuko och andra ur hans generation binder ihop helheten. Kronologin stryker på foten och det associativa berättandet blommar ut utan att skämmas för sig. Diakité förmedlar en angelägen och personlig bild av medborgarrättsrörelsens Amerika och olika släktingars kamp att ta sig ur en rasistisk inlåsning i misären.
Texten flyter på, vardagsnära, detaljerat och med tydliga röster i de många dialogerna. Engelska och svenska blandas på ett smidigt sätt – i dag fungerar sådana växlingar utan att störa och här blir amerikanernas röster tydligare i språkvalet. Tonen går från arg till melankolisk, över uppgivenhet till sympati. Diakité lyckas visa hur mycket han tycker om människorna, och får mig som läsare att känna samma medlidande. Genom människoödena öppnar han ett fönster till en tid som fortfarande formar vår. Nu hoppas jag att Diakités litterära röst inte tystnar med detta verk – jag anar stoff till ytterligare samhällskritik, biografi, historia eller varför inte romaner!
Mottagen: 14 november 2016
Anmäl textfel
