Till slut kom hennes självbiografi
Jeanette Winterson: ”Jag har aldrig känt mig som ett offer”
I den självbiografiska genombrottsromanen ”Det finns annan frukt än apelsiner" från 1985 använde hon fragment från sin uppväxt. Men först i den renodlade självbiografin ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” berättar hon sanningen – om det finns en sådan.
Jeanette Wintersons självbiografi ligger rykande färsk i de svenska bokdiskarna. I den berättar hon om en uppväxt i ett frireligiöst hem totalt dominerat av djupt olycklig och dysfunktionell mor som utsatte henne för olika övergrepp. Hon blev bland annat rutinmässigt utelåst på trappan hela nätter i streck.
När hon var 16 år gammal flyttade hon till slut hemifrån, delvis för att kunna leva ut sin kärlek till kvinnor. Det var då modern yttrade orden som givit titeln till självbiografin: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”.
– Det är egentligen en optimistisk historia. Jag tycker att den handlar om hopp, säger Jeanette Winterson när LitteraturMagazinet träffar henne på ett glassigt hotell i centrala Stockholm.
– Visst, det är mycket smärta och det är sorgligt – men det är inte miserabelt. Och det är det jag hoppas folk tar med sig när de läser, att man kan man gå vidare och hitta sig själv och sin egen genuina röst även om man växt upp under de mest osannolika omständigheter.
Den brittiska författaren – omåttligt populär i hemlandet – spritter av entusiasm. Hon ser lycklig ut. Livskrisen som ledde fram till att hon letade reda på sin biologiska mor och skrev självbiografin har hon lämnat bakom sig.
– Jag älskar livet, säger hon.
Kanske är den starka livslusten en av anledningarna till att just hon överlevde och lyckades i livet trots kärlekslösheten och den grymma behandlingen hon fick som barn.
– Det är ett mänsklighetens mysterium varför vi människor kan reagera på olika sätt även om vi är med om samma saker.
– Uppenbarligen överlevde jag. Jag vet inte varför, säger hon med ett leende och tillägger att hon nog är en ovanligt stark person.
– Jag skulle vara en bra att ha med sig vid en katastrof. Sprängs världen i bitar är det bara att ringa mig!
En viktig räddningsplanka under uppväxten – vilket även framgår i boken – var litteraturen och skrivandet. Hon fångades tidigt av språket när hennes fostermamma läste högt ur Bibeln.
– För någon annan hade det kanske varit pianospel eller konst! För mig var det orden, säger hon.
– Jag pratade tidigt och lärde mig läsa tidigt... I hela mitt liv har det känts om om orden lever. De innebär möjligheter för mig.
Som liten gick hon i smyg till det lokala biblioteket och plöjde böcker i bokstavsordning efter författarnas namn. Hemma var hon nämligen förbjuden att läsa något annat än Bibeln.
– Böckerna förändrade mitt liv! De hjälpte mig att bli en annan människa, säger hon.
Genom böckerna kunde hon resa till andra världar och få hjälp att se sitt eget liv i ett nytt ljus.
– Böcker ger oss möjlighet att gå utanför oss själva, ger oss nya idéer, säger hon.
För Jeanette Winterson har det varit oehört viktigt av att ta kontroll över sin egen historia.
– Man blir det som andra människor säger att man är. Man blir det som andra ser. Genom att läsa böcker kan hitta den där känslan av frihet och av att man inte är ensam som behövs för att man ska kunna sätta sig över det och hitta sig själv, sin egen identitet.
Om man dessutom kan skriva ner berättelsen om sitt liv, som Jeanette Winsterson nu har gjort, får man naturligtvis ännu mer kontroll över sina erfarenheter.
– Man skapar en historia som bara tillhör en själv, säger hon.
Själva skrivandet tycker hon inte är svårt. Det svåra är sanningen.
– Din inre lögndetektor sätts igång när du skriver och letar upp alla lögner inom dig. Det finns inget kreativt arbete där du kan försöka komma undan med någonting.
– Människor kämpar ofta som mest när de känner sig maktlösa och som ett offer för omständigheterna. Jag har aldrig känt mig som en offer. Aldrig! Vi kan inte kontrollera det som händer oss men vi kan kontrollera effekten av våra erfarenheter.
Att hon genom sina böcker kan ge andra samma stöd och tröst som hon själv fick som ung tycker hon är helt underbart.
– Det är precis vad jag vill! När jag åker runt i världen och pratar om min bok kommer det ofta fram kvinnor för att berätta sina egna historier. Jag är helt tagen av hur många människor runt om i världen som hittar något att ta med sig från min berättelse.
Uppväxten i det strängt religiösa hemmet hos fosterföräldrarna har inte fått henne att förkasta allt som har med tro och religion att göra. Den starka samhörighetskänslan i församlingen var något bra och idag varken tror eller inte tror hon på Gud.
– Det går inte att bevisa om Gud finns eller inte. Så jag funderar inte så mycket på det. Det skulle bara skulle ta en massa tid. Jag är mer intresserad av livet här och nu och hur människor behandlar varandra.
När hon skrev "Det finns annan frukt än apelsiner" förmådde hon inte beskriva alla omständigheter under sin uppväxt så som de var. Hon skönmålade.
– Alla författare skriver sagor om sig själva. Debutboken handlar alltid på något sätt om vem man är – särskilt om man debuterar när man är ung. Sen kommer andra historier som man vill berätta. Allt handlar om vilka detaljer man tar med och vad man utelämnar.
Det är också ett faktum att tiden förändrar hur man ser på sitt förflutna.
– Självklart är man en annan människa när man är 24 år jämfört när man är 50 år! Det beror inte på att det som hänt har ändrats – utan för att vår förståelse av det som hänt har ändrats. Plötsligt upptäcker man detaljer från sin uppväxt som man inte tänkt på tidigare.
Jeanette Winterson påstår inte att skildringen i ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” är en absolut sanning.
– Självklart inte! Det finns ingen sanning! Ingen kan säga ”det här är sanningen om mitt liv”. Det finns alltid någon bror eller syster, något barn eller en ex-man som säger ”nej, så var det inte!”. Erfarenhetens natur är beskaffad på det sättet.
– Det man kan säga, och som jag säger i min bok, är att det här är min version av hur det var.
Och antagligen kommer hennes syn på uppväxten att fortsätta förändras.
– Vem vet! Jag kommer kanske att vilja titta på det här materialet igen när jag blir äldre och skriva den här berättelsen igen. Kanske om ytterligare 25 år? Det kunde vara kul!
Anmäl textfel
