LitteraturMagazinets recension
av Ina och trädandarna, Caroline Röstlund
Vackert men otydligt om matematik
Ina har svårt att koncentrera sig på mattelektionen och treans gångertabell, men alla andra verkar veta vad de ska göra.
På rasten går hon som vanligt till skogsdungen och träffar sina vänner, trädandarna Vide, Hassel och Syren, och ger dem presenter. Men trädandarna vill ha fler skatter och rättvist ska det vara, så tillsammans får de ge sig ut och leta efter fler fina saker. Smultron, näckrosor, och allt ska gå att dela med tre, precis som med treans gångertabell.
Det här är en speciell bok på många sätt. Upphovsmännen, två illustratörer, har handgripligen gjort både text och bild, vilket är spännande att ha i bakhuvudet framför allt när man tittar på bilderna; två personer har skapat varje bild, från bakgrunden, till detaljerna och färgerna. Akvarell, tusch och collage som sammantaget ger väldigt vackra uppslag i den stora boken och både Ina och trädandarna är lätta att tycka om.
Kopplingen till matematiken i klassrummet är inte glasklar. Vet man inte om tanken med boken - att visa på andra sätt att räkna - så blir det "bara" en berättelse om en ensam tjej med mycket fantasi som inte direkt gillar skolan. Det är också en viktig historia att berätta men det görs inte heller optimalt här. Vet man om att boken ska behandla matematik blir man också besviken, det är som sagt inte tillräckligt tydligt.
Att trädandarna pratar ett påhittat språk som måste översättas för läsaren försvårar enligt mig läsningen. Kanske för att jag inte var beredd på det, men jag tycker att det känns onödigt. Det finns säkert många barn som fascineras av påhittade och hemliga språk som inte håller med mig, medan det för andra blir svårt att hänga med.
Erika Wallman
Mottagen: 25 oktober 2013
Anmäl textfel
