LitteraturMagazinets recension
av Fåglarna och vi, Joar Tiberg
En vingklippt historia
Lena Wallberg läser Joar Tibergs lättlästa "Fåglarna och vi", och funderar över vilken målgrupp som egentligen är tilltänkt.
"Alla fåglar kommit ren"… Ja, det går inte att komma ifrån att vi människor har ett speciellt och ofta kärleksfullt förhållande till pippin. När den vintertrötte nordbon yrvaket kravlar sig fram ur vinterdvalan och blinkar fram vårens pollenallergi, ja då vet man att även flyttfåglarna är i antågande. Vi skaldar om dem, vi härmar glatt deras visslande, vi välkomnar kakafonierna i skogen om våren medan man kanhända brister ut i ett: "glad såsom fågeln i morgonstunden", vi matar flitigt de små liven om vintrarna och förbannar när de gladeligen använt billacken som flockavträde.
De mer hängivna supportrarna springer ut i vass och myr för att spana in exklusiviteter med kikare och i Rachel Carsons "Silent spring" är det fågelsångens bedövande tystnad som varslar om en annalkande miljökatastrof och apokalyps. Således. Jag såg mycket fram emot att få öppna "Fåglarna och vi" i en blekt, darrande vårsol som äntligen börjar värma fram krokusen i rabatten. Men lika kvickt som den okynniga solen går i moln och den aprilbistra kylan skrattande gör sig påmind i märg och ben, lika snabbt svalnade mitt mod vid läsningen. Så denna recension kommer färgas av: NJA.
Det jag reagerar främst på i denna lättlästa faktaboksversion är, något jag tidigare uppmärksammat i vissa andra lättlästa varianter, en synnerligen oklar målgrupp. Vissa meningar är så upphackade att en gröngöling skulle kunna traggla sig igenom dem med lätthet, medan andra möjligen fungerar bättre för något äldre. Tänk det lågstadiebarn som har lässvårigheter och ska krångla sig igenom ord som: pepparkornsögat och slokmustaschen! Den mer neutrala texten blandas plötsligt upp med udda kommentarer, inlägg och referenser vilket garanterat torde konfundera en färsk liten läsare. Exempelvis som här vid beskrivningen av en fågelunges premiärtur:
Det är som en unge uppe på en trampolin. Kanske femmans högsta hopptorn, den ser skraj ut, men så gör den det. Kastar sig ut! Man kan se föräldrarna en bit bort. De sitter och kikar. De får inte komma för nära. Det här är läskigt, men det ska gå. Fågeln ska ut på egna vingar. Föräldern får se till att inte vara för beskyddande och hindra det som är svårt. Då kan ungen eller barnet få problem senare i livet. Vi ska bli flygare, inte tvekare.
Dylika jämförelser påminner snarare om en illa förklädd vuxenuppfostranspekpinne än ett barntillvänt berättande! Andra säregna utsagor är: "Fåglarna är ganska kloka varelser, de ser skillnad på en fågelskrämma och en bondgubbe" eller det andligt konnoterande: "Den [lärkan] är alldeles stilla på himlen, och svirrar med vingarna, och ser verkligen ut att stå upp. Som en liten präst i en mycket hög predikstol. Men vad lärkan egentligen säger i sin predikan, det får man gissa själv." (Förutsätts alla barn av idag att vara flitiga kyrkobesökare?) Beskrivningen av den fulla fågeln som tryckt i sig jästa, alkoholhaltiga bär på marken under hösten blir märklig, med tanke på att mycket av det som skrivs jämförs med människans förehavanden, så att det här blir underförstått att det kan refereras till sådana olyckliga omständigheter. Vi känner till uttryck som: "full som en alika" eller "fyllekaja" av den anledningen. Tveksamt utförande i en barnbok, är min åsikt. Jag säger: NJA.
Till det kommer invändningar mot de tecknade bilderna. Jag hade gärna sett mycket mer estetiskt tilltalande bilder av de sköna fåglar som nämns, så att man tydligt kunnat se hur de ser ut! Inte bara serveras oengagerande bilder som är kluddigt sketchartade och inte alls förhöjer upplevelsen det minsta. De påminner om modernismens experimentella konstinriktningar och ligger närmast dadaismen i den analysen. Allt detta till min stora besvikelse ska tilläggas, eftersom jag är en bildmänniska i mångt och mycket och, liksom barn oftast gör, älskar färgglada och tilltalande bilder i böcker. Så: NJA.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att denna bok inte kommer bli utsliten. Det vete fåglarna om jag ens kan lyfta fram så mycket positivt. Möjligtvis det att jag fick en påminnelse om att fågelgnolandet på hösten kallas skuggsång. Ska man låta barn skåda fåglar via böcker bör man nog tänka sig för några varv hur man förmedlar det på ett målgruppsanpassat vis, så det inte blir urholkat. Särskilt viktig är kvalitén i en lättläst barnbok, då de som har det kämpigt verkligen behöver mötas av ett väl genomtänkt textval och lämplig ordlängd. Bilderna måste vara betydligt mycket mer ändamålsmässiga, för det är så viktig del av helhetsintrycket. Ett näbbigt NJA, är dystergökstemat här och hur ruggigt tråkigt det än är kan jag bara konstatera att "Fåglarna och vi" är en vingklippt historia.
Mottagen: 3 maj 2016
Anmäl textfel
