LitteraturMagazinets recension
av Nordiska väsen, Johan Egerkrans
Så långt från barnsagor man kan komma
Det finns bilder som etsar sig fast i ens medvetande och sedan följer en genom livet. Det hotfullt gråa när Knyttet möter Mårran, de tusentals vita körsbärbladen som virvlar när duvorna flyger i Körsbärsdalen.
När jag var liten hade min mormor boken ”bland tomtar och troll” och de bilderna är för alltid inetsade i mitt minne. Vad jag minns läste egentligen aldrig texterna överhuvudtaget men de mystiskt vackra illustrationerna räckte mer än väl för att skapa en historia. Johan Egerkrans bok ”Nordiska väsen” har potential att fylla samma funktion hos mängder av barn. Problemet är väl bara att detta är ungefär så långt ifrån barnanpassad läsning man kan komma.
Människor har alltid försökt förhålla sig till sådant man inte förstår på olika sätt. Barnet beter sig märkligt, är det månne en bortbyting? Någon går ner sig i ett vattendrag. Har bäckahästen varit framme och krävt ett offer? Johan Egerkrans har samlat ihop de flesta av alla de småknytt, odjur och övernaturliga väsen han kunnat hitta i den nordiska traditionen och samlat dem i en vacker utgåva, fylld med berättelserna om dem i kombination med helt fantastiska illustrationer.
Egerkrans är frilansande illustratör och har jobbat mycket med att teckna för barnböcker. Ofta med en fantasy- eller i alla fall mystisk touch. Han kallar ”nordiska väsen” sitt kärleksprojekt och det märks att han gillat att jobba med den. Allt är genomtänkt. Från omslagets linnestruktur men lyxig guldpräntat titel och sidenbandet man kan markera läsställe med till de enormt imponerade bilderna som måste ha tagit en evighet att färdigställa. Gillar man böcker kan det vara värt att skaffa dregel-skydd till sitt exemplar.
Vi är vana att tänka på de gamla folkloristiska berättelserna som sagor och sägner. Något exotiskt som folk sysslade med innan de visste bättre. Det är i den sinnesstämningen jag plockar upp boken och börjar läsa för mina barn, 5 och 9 år gamla. Till en början går det bra. Berättelserna är insamlade och sorterade under olika avdelningar och de som handlar om vanliga småknytt som gårdstomten är lagom spännande. Bilderna tar det hela till en ny nivå och tomten har aldrig varit så långt ifrån Jenny Nyströms gullighet som här. Texten är dock avancerad och kräver en betydligt mer utvecklad vokabulär än de flesta barn har men vi tragglar på. Men efter ett tag börjar mörkret krypa sig på.
Den som tror att ”det var bättre förr” när barn inte utsattes för läskigt videovåld och internets slender man –historier får nog tänka om. Herrejävlar vad obehagligt det är med oknytten! När vi kommer till avsnittet om mylingar lägger jag helt enkelt ner den enfaldiga tanken på att detta skulle vara något för barn! Bilden på den zombieliknande lilla flickan är inte något jag vill att femåringen ska somna med på näthinnan. Att hon blivit myling eftersom hon dräpts av sin egen (ogifta) mamma blir, för att fortsätta uttrycka sig i morbida termer, spiken i kistan för den sagostunden.
Nej, nordiska väsen får nog flytta upp från barnhöjd i bokhyllan och plockas ner av lite äldre personer som är sugna på att dras in i vättarnas, källråens och jättarnas värld. Mysrys i dess absolut bästa form kombinerat med fakta man inte visste att man saknade kan i mina ögon inte bli annat än ett måste när höstmörkret smyger sig in på knutarna.
Mottagen: 19 augusti 2013
Anmäl textfel
