LitteraturMagazinets recension
av Smittad, Johanna Strömqvist
Droger och blod i snygg urban fantasy-utformning
Det är den hetaste sommaren på trettio år och Stockholm sjuder som i en kokande gryta. Tidningarna rapporterar om våldtäkter, överfall och extrema, blodiga mord och stadens innevånare blir allt mer obekväma och lättretliga.
Bokens huvudperson, Maria, lider av värmen, men slipper i alla fall gå till jobbet då hon ska tillbringa sommaren med att repa med bandet, ta körkort och förbereda sig inför höstens universitetsstudier.
När hon träffar Emmy, med gula ögon, ljusa ärrade armar och tatueringar, blir hon kär på riktigt för första gången och släpper allt hon har för händerna för att bara umgås med underbara, fantastiska Emmy. Allting går riktigt bra till en början, de är lika kära och galna och njuter av livet och sommaren, men när Emmy presenterar Maria för sina kompisar Blomman och Emil och deras gemensamma nöje, droger, börjar Maria inse att Emmys liv är bra mer komplicerat än vad hon har trott från början.
Det här är en fin berättelse på mer än ett plan. Det handlar inte bara kärlek utan även om vänskap, rädsla och skräcken för att bli lämnad ensam kvar när alla andra har gått. Den finns hos både Maria och Emmy, men de hanterar den på väldigt olika sätt. Maria försöker komma så nära som det bara går och Emmy knuffar bort den som kommer för nära, vilket vid många tillfällen gör deras relation ytterst komplicerad. Däremot hade relationen till André dock kunna fördjupats, jag hade gärna sett mer av hans inflytande och agerande.
Johanna Strömqvist har fångat berättelsen om den första kärleken bra – förälskelsen som kan bli så omvälvande och upprörande att man gör i princip allt för att få behålla den även om det innebär att man måste kliva utanför ramen för det man är bekväm med, till och med det man anser vara moraliskt rätt och kanske till och med in i det som man inser är rent ut sagt livsfarligt. Hon har även lyckats ge berättelsen en riktigt snygg urban fantasy-utformning och det tar vi tacksamt emot. Den svenska litteraturen får gärna fyllas med ännu fler bidrag i den genren!
För mig är det en mycket tilltalande bok, även om jag hade önskat mig lite mer av huvudpersonen Maria. Jag hade velat höra mer om hennes ångest, hennes tankar och rädslan för att förlora Emmy. Men annars är Maria en hjältinna precis i min smak, hon är tuff, väjer inte för något, trots att hon är livrädd, och tvingar sig själv att slåss för det hon vill ha. Jag vill ha fler av Marias sort i den svenska litteraturen, jag har saknat den här typen av huvudperson utan att knappt ens vetat vad jag har letat efter.
Mottagen: 6 juni 2012
Anmäl textfel
