LitteraturMagazinets recension
av En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru
Högtflygande bildspråk och avgrundsdjup ångest
Johannes Anyuru har sedan debuten 2003 skrivit poesi, pjäser och prosa. Han har översatts till flera språk och belönats med många priser och stipendier. Han fick sitt internationella genombrott med "En storm kom från paradiset" som gavs ut 2012.
Det första jag läste av Johannes Anyuru var romanen ”En storm kom från paradiset”. Jag blev helt tagen. Det fanns en sådan närvaro i boken. Språket var uttrycksfullt på det där sättet som drabbar en djupt in i själen. ”Vilket bildspråk!” utbrast en god vän när han hade läst boken. Ja, det är något med bildspråket, tänkte jag, och funderade över alla flygplan, molnformationer, ikarosgestalter, änglar, fåglar och flygande insekter som förekommer.
I centrum för romanen står en ung mans sökande efter sina rötter. Medan fadern är döende försöker sonen både nå ett slags försoning med fadern och en djupare förståelse av såväl fadern som sig själv genom att återberätta faderns historia, som är historien om en ung ugandier som via stridspilotutbildning i Grekland, flykt och fångläger i olika östafrikanska länder efter stor kamp kommer till Sverige. Det är väldigt tydligt att romanen problematiserar den postkoloniala identiteten inte bara för fadern utan också för berättaren, som har vuxit upp i Sverige med en svenskfödd mamma, men drabbas av ett utanförskap som hotar att bli destruktivt. Här använder författaren på ett sinnrikt sätt romanens struktur för att leda läsaren: genom att det kronologiska berättandet bryts av tillbakablickar och hopp mellan berättarjagets tid och olika tidpunkter i huvudpersonens liv kopplas nuet ihop med historien och läsaren inser att integrationsdebatten idag faktiskt är präglad av det postkoloniala arvet.
I samma veva som jag läste Anyurus roman stötte jag på litteraturvetaren Julia Kristevas beskrivning av det poetiska språket. Lite förenklat kan man säga att hon ser poesin som ett uttryck för människans innersta och att det i en tid som kännetecknas av existentiell ångest och tomrum visar sig genom att det poetiska språket exempelvis blir överlastat eller fullständigt osammanhängande. Kanske är det rentav poesins egentliga funktion. Jag tog mig tillbaka till ”En storm kom från paradiset”. Bestämde mig för att undersöka vad det var i Anyurus roman som berörde mig så djupt när jag först läste den. Först är det ju det där med bildspråkets förkärlek för vingar som man upptäcker nästan omedelbart. Det är så oerhört skickligt hur Anyuru binder ihop den gamla ikarosmytens drömmar med faderns frihetslängtan i drömmen att flyga. Det handlar om människans längtan bort från förtryck till frihet. Men i ”En storm kom från paradiset” handlar det alltså också om hur en identitet formas i en postkolonial värld. En ensam man med drömmar om att flyga hamnar i kläm mellan stridande östafrikanska stater som lämnats i kaos av tidigare kolonialmakter. Och stridspilotens drömmar störtar som Ikaros. En ensam man från Uganda drömmer om det grekiska flygvapnet. Varför? En man från Uganda hamnar till sist i Sverige. Men vad händer egentligen när friheten byts mot fångenskap och kaos? När drömmar krossas? Vad händer med nästa generation om man inte tillåts landa i det nya hemlandet?
I de avsnitt i romanen som skildrar det djupaste kaoset präglas språket av något som liknar inre monolog - det blir osammanhängande i formen och associativt till innehållet, ibland som en dröm, nästan som en surrealistisk dikt. I vissa delar, när huvudpersonen känner en avgrundsdjup ångest upplever han ett slags vakuum som samtidigt väcker en fysisk avsmak hos honom. Det är så nära man kan komma Kristevas beskrivning av hur den moderna människans rotlöshet uttrycks i litteraturen. Kristeva, som också är psykoanalytiker, menar att människans existentiella främlingskap utgör ett direkt hot mot oss. Det är nämligen när vi känner utanförskap som rädsla, avsky och slutligen hat väcks. Jag tror att det är detta Anyuru är på spåren i sin roman. Om vi inte bryter utanförskapet kommer hatet att gro.
Ändå finns det en hoppfull avslutning på ”En storm kom från paradiset”. En ängel brer ut vingarna och backar in i framtiden. Den där ängeln kommer från en judisk historiefilosof, Walter Benjamin, och används som en uppmaning att inte låta historien avgöra vare sig nuet eller framtiden. Det som har skett har skett, men det är fortfarande möjligt att göra motstånd, att vrida framtiden rätt. Ungefär så. I ”En storm kom från paradiset” visar Johannes Anyuru hur en författare kan använda poesins existentiella uttrycksmedel i romanens form och jag tror det är därför hans text blir så stark.
Mottagen: 26 maj 2018
Anmäl textfel
