LitteraturMagazinets recension
av Det är inte min hatt, Jon Klassen
Sparsmakad prosa i filmiskt berättande
I havets djup har en liten fisk stulit en hatt av en stor, mycket stor men sovande fisk.
När vi träder in i handlingen är den lilla fisken på väg i full fart mot sitt tänkta gömställe. Vad den inte vet är att den stora fisken har vaknat och vill ta sin hatt tillbaka. Det är så i Jon Klassens berättelse: läsaren vet mest och bäst, i synnerhet i jämförelse med den lilla fisken.
Jon Klassen är en kanadensisk författare och illustratör som bland annat har arbetat tillsammans med U2 i en video samt gjort illustrationer till filmen ”Coraline och spegelns hemlighet”. Det finns ett filmiskt berättande hos Jon Klassen som framträder mycket tydligt i den här boken, främst beroende av den lilla fiskens framåtriktade rörelse från vänster till höger i bokens första hälft. Mot en svart fond framträder fiskarna och vattenväxterna i en gråtonad färgskala som är mycket uttrycksfull.
”Den här hatten är inte min. Jag har precis stulit den” säger den lilla fisken frankt på första sidan och försöker längre fram i berättelsen urskulda sig med att den ändå var för liten för den stora fisken. Läsaren är genast med på noterna – man får inte stjäla och det finns inget försvar för den lilla fiskens handlande. Eller hur är det?
Det är en mycket sparsmakad prosa som utmärker Jon Klassens berättelse. Vi får ta del av den lilla fiskens funderingar och planer på hur han ska komma undan med hatten i behåll. Men det stora dramat, det egentliga dramat, utspelar sig i illustrationerna och det är där som läsaren/betraktaren ligger steget före. Vi vet vad som är på väg att hända och vi vet att krabbor inte är att lita på! Men vad är det som händer på slutet, när de båda fiskarna är dolda för betraktaren bland alla vattenväxter. Där låter oss Jon Klassen sväva i en underbar ovetskap och det finns många samtal som kan ta sin början när boken är slut.
Mottagen: 15 oktober 2013
Anmäl textfel
