LitteraturMagazinets recension
av Analfabeten som kunde räkna, Jonas Jonasson
Skratt blir magplask när Jonasson tappar bort sina karaktärer
Jonas Jonasson debuterade 2009 med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” som gjorde stor succé. Hans andra bok ”Analfabeten som kunde räkna” är precis som första boken en skröna med högt tempo.
Andra boken anses ofta vara den bok som ska avgöra om debuten var en lyckträff eller början på ett stort författarskap. Hur Jonas Jonasson lyckas låter jag vara osagt. Visst finns ljusglimtar i ”Analfabeten som kunde räkna”. Men som helhet består boken mest av enerverande många klichéer och karikatyrer. Författarens fantasi tävlar med sig själv om att kunna sy ihop de mest intrikata händelserna.
Denna gång handlar det om Nombeko Mayeki, som växer upp i slummen i Soweto under 1960- och 70-talet, en tid då apartheidregimen håller landet i ett stenhårt grepp. Här vinner Jonasson en rad pluspoäng, valet av huvudperson, land och tidsålder är intressant och lyckas direkt fånga läsintresset. Genom ödets nyck och sitt eget förstånd, som närmast är i klass med en Nobelpristagare i fysik, lyckas Nombeko inte bara bli inblandad i Sydafrikas superhemliga atomprojekt, utan även att fly till Sverige. Där träffar hon tvillingbröderna Holger (1) och Holger (2) som är olika som natt och dag, arga anarkister, pensionerade grevinnor och diverse andra mer eller mindre intressanta personer. Självklart är det hela en uppvisning i att sy ihop de mest osannolika komponenterna och få det hela att på något sätt, någonstans, verka troligt.
Sedan kommer man onekligen till den viktiga frågan som man som kulturkonsument alltid måste ställa sig när man står inför humoristiska skildringar av olika slag – vad är det egentligen okej att skämta om? Kan man göra humor av apartheidregimen som mördade, förtryckte och förföljde majoriteten av sin befolkning under årtionden? Det är en svår fråga, och det finns inga entydiga svar, tyvärr. Jag tycker dock att man kan skämta om det mesta, även en regim som utsatte sin befolkning för ett enormt lidande, om man bara gör det tillräckligt bra och håller sig på rätt sida gränsen för att det inte ska slå över i rena smaklösheter. För det mesta håller sig Jonas Jonasson på den rätta sidan om just den gränsen, även om jag ibland tycker att det är bra nära att han trillar över i vissa partier.
De mest intressanta delarna i boken kommer från Nombeko själv, då hon är en mycket underhållande huvudperson som på de mest intrikata sätt kan få sin omgivning att lägga sitt öde i sina egna, bra mycket mer intelligenta händer. Det lockar till och med fram ett par riktiga flatskratt. Men sedan är det faktiskt till största delen slut på det roliga. Flera av de andra huvudpersonerna är sådana karikatyrer att det har slagit över fullkomligt och inte ens är tragikomiska längre, de är bara enerverande. Till slut blir jag till och med på dåligt humör bara av att fortsätta läsa om förmodat roliga kommunikationsproblem och oförbätterliga karaktärer som oundvikligen förstör varandras liv och tycker att de minsann har rätt till det. Det blir bara inskränkt och enerverande. Inte ens flertalet ljusglimtar som skimrar förbi är tillräckligt för att reda upp historien, som alltför länge biter sig själv i svansen i brist på annat att tugga på.
Men trots detta så sys historien i alla fall ihop relativt snyggt – även om det är ganska klichéartat.
Mottagen: 30 oktober 2013
Nya boken heter "Analfabeten som kunde räkna"
Jonas Jonasson kommer med ny bok till hösten
Läs mer ...
Anmäl textfel
