LitteraturMagazinets recension
av Lärarens återkomst : Från förvirring till upprättelse, Jonas Linderoth
Obligatorisk kritisk läsning inom pedagogik
”Lärarens återkomst- från förvirring till upprättelse” är en högst efterlängtad debattbok. Pedagogikprofessorn Jonas Linderoth skrapar på skolan som institution och blottlägger en del av orsakerna till varför kvaliteten mätbart dalat, kunskapsresultaten i PISA sjunkit dramatiskt och lärare flytt/flyr branschen som pesten.
De två polerna som präglat vad som i folkmun (bland politiker, journalister och andra självutnämnda reformatörer) kommit att kallats ”katederundervisning” gentemot ”flumskola” blir granskade med mer vetenskaplig terminologi. Linderoth städar till begreppen och förtydligar att hela utbildningssystemet inkorporerats av ”konstruktivistiskt inspirerad pedagogik” (KIP). Detta innebär i stora drag att eleverna ska söka sig kunskapen själva genom sin (antagna) medfödda kunskapstörst. Han lyfter fram ett alternativt perspektiv på utbildning genom det ekologiska synsättet, som snarare handlar om ett samspel mellan människa och miljö. Linderoth fokuserar på läraren som kunskapsbank via förmedlande, instruerande och berättande pedagogik. Dessa utgör utgångspunkterna till resonemanget i analysen och exemplifieras med belysande historier ur verkligheten.
Med bedrövelse måste jag bekräfta att varje ord stämmer alltför väl med min egen tämligen breda och mångåriga erfarenhet av skolan som både personal och förälder. Hur konspiratoriskt det än må verka är den skolrevolutionsmässiga ”masterplan” som bedrivits inom pedagogikområdet ett fruktansvärt misslyckande som ännu inte nått sin ände. Linderoth sätter fingret på det man inom etablissemanget envetet blundat för: att ogrundad idé och krass verklighet inte alltid hänger ihop- oavsett hur önskvärt mål det än må vara.
”Lärarens återkomst” är ett absolut obligatoriskt läsval för skolledare, skolhuvudmän, politiker, lärarutbildare, forskare, skolverksmänniskor och diverse andra högljudda aktörer/förståsigpåare som med perseveration lägger sig i skolans förehavanden. Ty det är där ett uppvaknande verkligen är nödvändigt. Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att det skulle behöva vara lika tvingande läsning som när ”Alex” i Stanley Kubricks ”Clockwork Orange” hjärntvättas under Beethovens nionde symfoni. Så djupt och genomgripande allvarligt är hela ärendet.
De lärare/filantroper som idag står mitt i smeten av fullständigt omöjliga uppdrag och altruistiskt försöker göra tillvaron hanterbar för våra barn och ungdomar, står mitt i en personlig och professionell tornado som så småningom tvingar en efter en att släppa taget om livbojen för att kastas ut till havs och så småningom drunkna av alla översköljande svallvågor efter alla de överfyllda politik- och tyckandeförgiftade pråmar som ständigt passerar. Det är verkligen dags att en representant från den högre utbildningen sticker ut hakan i det pedagogiska kotteriet och löser upp de förlamande bojorna som fjättrar skolan till något som skenbart kan verka vara omtanke. Nagelfars systemet hittas snarare fula baktankar om politiska ideologier och visioner, ekonomi och att i kölvattet manövrera ut funktionen ”den undervisande läraren”. Verklig, mätbar kunskapsinhämtning förpassas till kulisserna i den här illa regisserade tragedin. Linderoth river ned fjällen från ögonen på etablissemanget och blottlägger dekadensen inom utbildningsväsendets axis mundi.
När samhällets företrädare år efter år (genom oberoende undersökningar man inte kunnat bortse ifrån) blev varse att ”det nya undervisningssättet” dramatiskt försämrade elevkunskaperna, drevs häxjakten på syndabockar igång. Bytet var lättfångat: läraren stod som boven i dramat. Konsekvensen blev inte bara att läraren degraderades som central funktion och profession. Linderoth visar exempelvis med all önskvärd tydlighet hur man lyckats långsiktigt genom att ge lärarkandidaterna så dåligt på fötterna att de helt enkelt inte klarat av att utföra jobbet med sitt icke relevanta utbildningspaket i bagaget. I det här sammanhanget såg man också sin chans att utöva ekonomiska sanktioner gentemot lärarna. En liten, men långt ifrån obetydlig, detalj som Linderoth förbisett. Om man inte uppvisade en speciell relation till chefen, om man inte råkade ha rätt kön (dvs är man), om man hade ”fel” utbildningsinriktning (dvs i områden där det ändå fanns tämligen gott om utbildad personal) och dessutom inte använde sig av teknik som om det vore frälsande, då kunde man kallt räkna med en brutal lönestagnation. Lärarna började överge branschen och det var främst de nyutbildade som kände att de inte mäktade med. Så när de röstivrande politikerna i något skolpopulistiskt sammanhang beslutade höja de på tok för låga ingångslönerna för lärarna uppstod den extremt märkliga situationen att de som istället jobbat länge och hade betydande erfarenhet plötsligt hamnade flera tusenlappar lägre i lön än de nyutexaminerade. Allt under överinseende av de så kallade ”lärarfacken”. Denna församling som stilla tigit och sett på medan förnedringen av deras betalande medlemmar fått eskalera och urarta. De har stått vid sidan av och tillåtit skolan som arbetsplats att bli vad det är idag: en arbetsmiljökatastrof i kubik.
Att slavarbeta under det okvalificerade skolförtryckets regim (= politikerstrebers, inkompetenta skolhuvudmänsrepresentanter och dito halvdana rektorswannabes samt övriga politiskt nedsmetade utbildningsrevolutionärer utan verklighetsförankring) innebär att försöka hitta överlevnadsstrategier i vardagen då nämnda småpåvar fått härja fritt i sina egna små personliga missioner om hur utbildning ska bedrivas. Det undervisande lärarjobbet är som en ständigt föränderlig föreställning man konstant tränar inför, jobbar med, framför, utvärderar och modifierar. Då ”klassisk undervisning” inte längre ansågs som modernt och uppdraget förvandlades till ”elevcoachande”, ja då var man tvungen att hitta på nya saker att fylla lärarens arbetstid med. Att förbereda lektioner, efterarbeta, ge respons, forska reda på mer om ämnet för att göra det intressant var således oväsentligheter. Lärarrollen som undervisande utrangerades. De ofta högljutt kritiserade loven kunde enkelt ses som ett fruktansvärt ekonomiskt slöseri eftersom mängder av personal gick runt och var ”lediga” när det inte var behövligt i den nya coachrollen. Man vägrade tro att det alltid varit inarbetad arbetstid, alltid använts till egen kompetensutveckling, eller att jobba i kapp med arbeten man inte hunnit med och varit fullständigt nödvändig mental återhämtning för att överhuvudtaget orka med ytterligare ett totalkrävande läsår av topprestation.
Mycket finns att säga om det här och i denna bok upprättas hedern något av en lärare som åtminstone inte hymlar med att erfarenheten som undervisande i (grund-)skolan är begränsad, men likväl kan måla upp hur illa ställt det är ur ett mer teoretiskt perspektiv. De som drabbats och fortsätter att drabbas är de ohjälpligt förlorade barn som berövats möjligheten att lära sig de mest basala kunskaperna vi förväntar oss att samhällsmedborgarna ska ha efter minst nio år av grundskola. När utbildning inte längre räknas som värdefullt vacklar vi alltför nära randen till en total kollaps som underminerar alla mänskliga grundvärden och byggstenar för ett gott och stabilt samhälle i progression. Det brukar sägas att man kan bedöma hur gott ett samhälle är genom att studera hur man satsar på utbildning/skola och de svaga. Då plötsligt mörknar horisonten även för den mest vidsynte. Naturligtvis kan man släta över och säga att PISA inte mäter hur kreativa eller sociala eleverna är eller vad man kan tänkas motargumentera med för att försvara KIP. Men nu är inte kreativitet en kunskap som gör att man kan förstå, tolka och använda texter för att fungera i samhället, dra slutsatser, uppfatta ordval, nyanser, nivåer eller kunna fatta välgrundade beslut kring frågor i livet. Konsekvensen av kunskapsskräcken inom utbildningsväsendet är att majoriteten av eleverna har med sig betyg i alla ämnen- helst skyhöga sådana- för att maskera förfallet bakom falska bokstävers förrädiska makt. De svagaste står svikna, berövade på det stöd de så väl behöver. Lärare och rektorer pressas dagligen av skolverksanmälshotande elever, föräldrar och far- och morföräldrar eller andra påtryckare. Rektorer pressas till betygsinflation och ekonomiblomstring av giriga skolhuvudmän som insuper den Scrooge-euforiska tanken på ett ekonomiskt plus i balansräkningsböckerna. Det sker på bekostnad av tillgången av kunskap och pedagogisk utveckling. Det är som en inverterad Pink Floyd i deras version av ”Another brick in the wall”. Man driver på okunskap som om det vore ett fanatiskt revolutionsmål att dö för och ingen vågar protestera. Därför är också den här boken viktig- den höjer rösten i ett storebrorssystem- lika kontrollerat som i Orwells ”1984”.
Även om Linderoth endast snuddar vid det politiska fältet, är det likväl i allra högsta grad närvarande i den konstruktivistiska förklaringsmodellen. Politiska intressen har alldeles för länge varit på tok för inflytelserikt. För tre månader sedan beskrev en universitetslektor för mig och en studiekamrat att uppsatsskrivning på avancerad nivå i pedagogisk utbildning innebär att, citat: ”Inom pedagogikämnet kan man ju skriva lite blommigt”. Det sammanfattar. Stringens och strikt vetenskaplighet är betydelselöst eftersom det ändå inte spelar någon roll i utbildning. Man blir bara lärare. Inte forskare. Inte profession i strikt mening. Man blir: Bara. Utbildningsanordnare på alla nivåer tvingas minimera kunskapskraven, för man måste hålla kvar de stackare man överhuvudtaget kan inom utbildningarna. De som examineras får man pengar för i förlängningen!Det ser bra ut, utåt sett. Det kravlösa utbildningsuppdragets sjuka smutskastar de falnande utbildningshjältars ledljus som likt Don Quijote blint fortsätter slåss för att kunskap är makt och kämpar dag ut och dag mot de malande ”väderkvarnarna”.
Det krävs omfattande attitydförändringar kring kunskap och inlärning och en heltäckande rentvättning av skolsystemet. Det krävs exempelvis att lärare får erfaren mentor- en som fått tid för ändmålet- som stöttar under det första året och kan bedöma hur läraren kan tänkas bli rekommenderad att få sin legitimation. Det krävs nya karriärvägar- som de facto omfattas av utökad utbildning i ett område- en specialisering som leder till högre lön, högre rank. Inte en urvattnad förstelärartjänst som baseras på hur väl man känner rektorn, hur mycket man har imponerat på en observatör under ett lektionstillfälle eller används som ett lönelockande sätt att värva lärare till beryktade skolor som ingen vill jobba på. Legitimationens innebörd är bara en chimär. Skolan måste baseras på mer forskning för att bottna i välgrundade riktningsbeslut. Specialpedagoger och speciallärare måste få tydliga och åtskilda uppdrag. Linderoths eget specialområde som handlar om spel gör att hans inställning kring det oreflekterade bruket av datorer, surfplattor och andra populärtekniska slagpåsar som ska locka elever till skolorna hamnar i rampljuset. Han betonar, med eftertryck, att det inte är tekniska lösningar som kommer vara den magiska nyckeln till en bättre utbildning, utan det är med hjälp av fokus på läraren som berättande, beskrivande och instruerande huvudperson i klassrummet som vi kommer lyckas höja kvaliteten och bättre nå kunskapsmålen. Exemplen på förbättringsmöjligheter är legio och textutrymmet begränsat.
Det här landet måste ha väl utarbetade läroplaner utan dolda agendor- en av många demaskeringar Linderoth gör i boken. Det är exempelvis bra märkligt att Skolverket nu efter flera års svidande kritik äntligen börjar utreda hur man kan göra för att lärare bättre ska kunna använda de nya ämnesplanerna på ett konstruktivt sätt och få förutsättningar att kunna sätta betyg som är rättvisande. Dock ges inte lärare i och med det fullt ut förtroendet att bedriva bedömning. Så långt kan man inte sträcka sig från Skolverkets håll. Där är den konstruktivistiska tankemodellen ledstjärna bakom murarna.Ett empiriskt kliv in i skolvardagen hade inte varit fel startpunkt för dessa verklighetsfrånvända utredare.
Så mycket välförpackad pedagogisk kritik som Linderoth lyfter fram i ”Lärarens återkomst” har jag aldrig läst vid ett och samma tillfälle. Bara det i sig är symptomatiskt i ett eftersträvansvärt källkritiskt samhälle. Måtte boken- oavsett dess lätt populärlitterära tongångar- ingå i varje lärarutbildning hädanefter. Måtte seriös och genomgripande debatt följa, uppmärksamhet skapa förändring och förbättring, måtte ansvariga vakna och ta sitt ansvar. Det enda jag egentligen kan anmärka på är att ”Lärarens återkomst” skulle behövt vara en så där 8000 sidor till för att kunna täcka in fler områden…
Jag vill avsluta med att reflektera över det som Linderoth lyfter fram som ett ljust minne av en svunnen tid: då när lärarna hade ämneskunskaper de delade med andra, de diskuterade högt och lågt och jobbet var intressant och trivsamt. Jag minns det exakt så- faktiskt med ett litet rosa skimmer. Från min uppväxt som lärarbarn finns så många ljusa minnen från lärarrummen. Under mina första år som lärare i mitten av 90-talet så uppfattade jag att jobbet VAR helt annorlunda. Lärarna var stolta och välutbildade och ämnesexperter. De arbetade för att göra ”ämnesinstitutioner” på sina jobb, de hade ämnesansvariga som jobbade för detta, de prenumererade på ämnestidningar, de hade särskilda kollegiala kompetenshöjande möten, de ordnade med träffar för ämnesintresserade och kunskap stod ständigt i fokus. Fanan hölls högt. Kompetensutveckling och sociala träffar var lustfyllda, givet och något som drev utbildningen framåt i sig (Mår personalen bra märks det i relationen till eleverna). Lärarna ansågs ännu som kunniga och man visste med sig att man gjorde ett bra jobb (Naturligtvis fanns undantag- men det finns inom alla yrkeskategorier). Det fanns en tillit till kårens förmåga att bedöma kunskaperna hos eleverna. Det var huvudsakligen positivt, inspirerande och fantastiskt. Sedan förändrades alltså den här bilden dramatiskt. Lärare fick ett annat uppdrag, andra premisser, fler lektioner, andra arbetstider, mindre planeringstid, mindre status, mer administrationsuppdrag, utsattes ständigt för kritik, hängde på en skör tråd under en ekonomistressad miljö och så utsattes hela utbildningen för det förfall som sedan dess skapat en lavin utför. Lärarjobbet blev något alldeles för slitigt, det tärde på personalen, elever och lärare mådde dåligt, stressades av alltför korta tidsramar, hårda och oväsentliga kontroller, nationella prov med mera. Man kan omöjligt förvänta sig att alla lärare kan ge individuell och uttömmande formativ feedback till alla elever om man inte har tillgång till gott om tid, kraft och utrymme att utföra momentet. Yrket handlar inte bara om ett skolämne, utan dessutom om att hantera ett antal andra förehavanden kring det sociala, mående, familjesituationer, svåra situationer för ett inte oansenligt antal elever i behov av anpassningar/stöd som ska balanseras med tungan rätt i munnen under lektionerna liksom diverse utvecklingsprojekt, ivrigt implementerade av politiskt ambitiösa skolhuvudmän. Dag ut och dag in. Det dränerar även den mest psykiskt och fysiskt utrustade person i längden. Har man inte ett stabilt erfarenhetspansar och god inre GPS att navigera sig genom den här Minotaurlabyrinten, ja, då orkar man inte vara kvar, oavsett kvalifikation.
Summa summarum: Ge den här boken med vänlig hälsning till dem det berör (se ovan). Det är dags att göra något åt de oförblommerade sanningarna om skolans förfall och återupprätta situationen där vi faktiskt hade en utbildning som lärde ut baskunskaper och förberedde barnen för ett liv som innebar mycket mer än att lämna in wikipediakopierade forskningsuppgifter. Linderoth sätter, med rätta, läraren i centrum i syfte att ge jobbet värdigheten tillbaka. Precis som författaren hävdar måste detta fantastiska yrke få återkomma och precis som undertiteln anger: måste vi gå från förvirring till upprättelse. Det är dags. För att vara lärare är egentligen världens absolut bästa och mest fantastiska jobb, ett jobb som jag verkligen älskar. Applåd och stående ovation, Linderoth!
Mottagen: 25 september 2016
Anmäl textfel
