började skriva som terapi
Jonas Trolle fångade "Kapten Klänning" – nu har han skrivit en bok
– Jag behövde få berätta om det här på mitt sätt, säger Jonas Trolle som var spaningsledare i utredningen kring det spektakulära fallet Göran Lindberg, “Kapten Klänning”.
Nu kommer hans bok om polisens arbete med fallet.
På kuppen har han lärt sig måla med orden – och blivit sugen på att skriva fler böcker.
När polisens spanare för första gången insåg vem som var den misstänkte i utredningen om de grova sexualbrotten mot unga kvinnor fick Jonas Trolle plötsligt kraftig huvudvärk.
– Det var otäckt om en så högt uppsatt polis hade gjort sig skyldig till de här brotten. Det var "herregud om det här stämmer är det en katastrof”, säger han.
Fallet “Kapten klänning” är som en otäck polisthriller där författaren fläskat på med den mest osannolika intrig.
– Det var en overklighetskänsla, säger Jonas Trolle.
För inte kunde det stämma att en så högt uppsatt polischef – som dessutom föreläst om jämställdhet på dagarna – hade genomfört brutala våldtäkter på 14-åriga flickor på sin fritid? I grupp? Med sadistiska sexleksaker som har förvarade i en väska på jobbet...
Jag får kontakt med Jonas Trolle på telefon. Samtalet bryts flera gånger på grund av dålig täckning. Trolle sitter i en bil på väg hem. Många vill höra honom berätta i dessa dagar, men förlagets presskontakt är bra på att hålla undan kvällstidningarna, berömmer Jonas Trolle.
– Vi balanserar upp det. Det är hanterbart. Vi är trötta men både jag och andra vill ju att boken ska läsas.
Varför ville du skriva den här boken?
– Jag behövde få berätta om det här på mitt sätt. Det fanns en del diskussioner kring det här ärendet som inte stämde med min bild, konspirationsteorier hit och dit, säger han.
– Jag kände också att det fanns så många frågor, framför allt inom min egen organisation, och hade ombetts berätta om det här i olika sammanhang. Jag ville berätta om både de bra och det dåliga, säger han.
I början skrev han “för byrålådan”.
– Det fanns ett terapeutiskt syfte. Det var som en försenad dagbok. Vi som jobbade med det här gjorde klart utredningen och sedan gick vi vidare direkt utan uppsamling eller eftersnack.
– Men redan från början förstod jag att det fanns möjlighet att publicera, bara jag fick ur mig historien, säger han.
Jonas Trolle kände också ett behov av att varna och förklara, säger han.
– Det är viktigt att beskriva vad vi kan lära inför framtiden. De som blev utsatta av honom hade kanske kunnat undvika vissa situationer om de hade haft kunskap om hur sådana här förövare agerar, hur de är trevliga från början och sedan flyttar fram positionerna. Jag ville också öka förståelsen för de som utsattes.
Det han bearbetade när han skrev var både utredningen kring det specifika fallet Göran Lindberg men också de sex åren som utredare på människohandelssektionen.
– Jag ville skriva om vad det gör med oss människor som jobbar med den här sortens utredningar. Man påverkats negativt av att jobba med de här frågorna och jag tycker att det i vissa stycken har sabbat livskvalitén.
Att vara man i den här sortens utredningar gör det extra knepigt, tycker han.
– Man funderar mycket på hur man själv är och vad som gör att en del personer ägnar sig åt att skada andra.
Direkt efter fallet Göran Lindberg bytte Jonas Trolle avdelning inom polisen och jobbar idag med med helt andra typer av brott.
– Rån, mord och åldringsbrott är brottslighet som är lite lättare att förhålla sig till, säger han.
Hur var det att skriva en bok?
– Jag har lärt mig mycket om vad som är viktigt när man ska få ut ett budskap. I mitt första manus låg allt huller och buller innan redaktörerna började att titta på det. Det gäller att få ett flyt och berätta lagom mycket.
Jämfört med torra polisrapporter var det förstås något helt annat.
– När man skriver rapporter som polis ska det vara kort och kärnfullt. Här var jag tvungen att måla med orden – och det är inte så jävla lätt! Ofta fick jag i uppgift att beskriva miljön lite mer och beskriva vad vi såg och vad vi kände, hur det är att köra bil i 200 kilometer i timmen och prata i polisradion. Jag fick fundera över hur olika situationer hade känts och beskriva ångesten och vad man tänker.
Har du fastnat för att skriva nu?
– Ja, vet du vad? Det har jag faktiskt! Jag vill skriva mer! Självklart inte samma berättelse, den är ju uttömd. Men kanske något annat. Vi får se vad förlaget säger.
Anmäl textfel
