LitteraturMagazinets recension
av De tysta stegen bakom, Jonna Björnstjerna
Lagom läskig skräckgotik för barn som läser själva
Jonna Björnstjernas nya barnbok, "De tysta stegen bakom", är en genuin rysare som börjar i vardaglig ton men som blir kusligare och kusligare.
Elsas föräldrar ska öppna ett pensionat, eller "ett hem för pensionärer" som Elsa tror. Elsa tycker inte om att flytta, men föräldrarna är entusiastiska. Huset där de ska bo är ett stor gammal herrgård och när familjen kommer dit regnar och åskar det i bästa skräckfilmstil.
Elsa blir tagen av huset som är gammalt och dammigt och sedan ser hon en tavla med en flicka i hennes egen ålder. En söt flicka i gamla kläder som ser väldigt ledsen ut. Snart är det tydligt att det är något som inte stämmer i deras nya hem; statyerna i trädgården verkar hotfulla, Elsa får ofta en känsla av att det går någon bakom henne. Det är konstiga ljud, steg och knackningar överallt. Det är ingenting farligt, säger mamma och pappa, men Elsa blir allt mer övertygad om att det är någon som söker kontakt med henne…
Det här är en gotisk skräckroman i samma tradition som Neil Gaimans ”Coraline” och som går tillbaka ända till ”Svindlande höjder”. Illustrationerna är lagom otäcka för att passa in i berättelsen. Elsa är en nyfiken, fantasifull hjältinna som det är lätt att tycka om.
Berättelsen är också rolig på sina ställen,”Andlige Allan” är till exempel en skön figur. Beskrivningen av Elsas föräldrar är däremot rätt platt – de framstår mest som klichéer. Jonna Björnstjerna gör också ett föraktfullt porträtt av en bibliotekarie vilket är mindre imponerande. Men den här boken är skriven för barn och Björnstierna är bra på det; hennes böcker "Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen" och "Godistrollet" har vunnit priser i Bokjuryn som består av unga läsare. Den här boken kommer säkert också bli mycket populär bland unga läsare.
Mottagen: 4 maj 2015
Anmäl textfel
