Recension
av En fager mö, Joyce Carol Oates
Magnifikt berättat
16-åriga Katya är över sommaren barnflicka hos en fin familj i en välmående kuststad. En dag när hon är ute med barnen stöter hon på Marcus, en äldre herre som är väldigt ensam – och väldigt rik. Han blir direkt mycket förtjust i Katya, och Katya blir i sin tur tagen av hans musik, hans konst, de generösa presenterna hon får och hans mystiska natur. Mellan dem växer vänskapen snart fram, men allt förändras när Marcus ber henne posera för en tavla. Hon känner sig väldigt obekväm i rollen som modell, och situationen förvärras ytterligare när han ber henne att klä av sig. Vad vill han egentligen?
En utav de riktigt magnifika grejerna med den här boken är karaktärerna och hur de växer fram under berättelsens gång. Man serveras långsamt en liten bit i taget, och intryck kan snabbt förändras med endast en sidvändning.
Katya är tjejen från slummen. Lättare droger, kriminalitet och hårda fester är hennes vardag. Att placera henne i den förmögna staden Bayhead Harbor, där familjen hon jobbar hos – och Marcus – bor blir en intressant krock. Det som hon är van vid hemifrån passar sig absolut inte bland de här nya människorna.
På samma sätt växer också själva berättelsen fram bit för bit. Genom hela boken hålls läsaren på halster. Inte förrän precis i slutet trillar alla bitar på plats så att man kan se och analysera helheten.
Oates är den andra favoritförfattaren jag hittat tillbaka till den här sommaren. Att läsa den här boken var lite som att komma hem. Språket, stämningen och tonen är precis det samma som hennes tidigare böcker. De är enkla – nästan anspråkslösa – men ändå intressanta i fråga om ordval och meningsuppbyggnad.
Mottagen: 25 juli 2012
Anmäl textfel
