LitteraturMagazinets recension
av Fri kärlek, Julia Thorell
Fantasifylld bildberättelse om kärlekens irrvägar
Är kärleken fri? Kan den vara det? Kan det låta bli att vara det? Vad innebär det att binda sig? Kan man låta bli? I sitt andra seriealbum följer Julia Thorell den unga kvinnan Juni genom olika relationer. Utan svar, men med snyggt gestaltade, stundom ganska så svåra frågor.
Julia Thorells debutbok "Juni" berättade i bild och ord om en ung kvinna, uppväxt under det glada 70-talet med kollektiv och galna föräldrar. Relationer fanns också med på ett hörn. "Fri kärlek" utgår i mångt och mycket från samma tema – vi möter i första avsnittet kollektivmiljön på nytt. En kvinna dör, till synes som en överjordisk hämnd för sin polyamori. Eller så var det bara människor som var mänskliga, än en gång.
Till kollektivmiljön återkommer huvudpersonen senare i drömliknande partier, där de vuxnas frånsagda ansvar framträder skarpt. Annars är det vuxenliv och det där vi kallar relationer som kommer i främsta rummet. Juni – samma huvudperson som i förra boken – går igenom flera olika förhållanden med väldigt olika förutsättningar.
Pojkvännen Erik är stadig och trevlig, men lite trist kanske? Juni trivs egentligen inte med honom, men de flyttar ändå ihop. Erik har inget körkort. Inte Juni heller, men framförallt så har inte Erik det – han är ju ändå man. De får släpa på en kärra med sitt bohag, men bråtet bara växer och blir övermäktigt att dra på när Juni ältar omöjligheten i deras kärlek. Väl på plats bygger hon ett hus av alltihop, men väcks ur sina fantasier av Eriks röst. De har skaffat en lägenhet. De ska bo här nu. Juni gör ganska snart slut.
Sedan följer andra män. Mer eller mindre ansvarslösa, mer eller mindre "fria" i sin kärlek. Björn, som jag tycker mig minnas från förra boken, beskrivs här som en alldeles egen art – ett björndjur. De andra killarna är av många olika slag och bildar som helhet ett komplext maskulinitetsporträtt. Thorell visar situationer där det är Juni som dominerar i en relation och försöker få till sex, medan männen ifråga kanske inte alls är på humör. Mer sånt!
Victoria Benedictsson passerar revy.
Det jag gillar bäst med "Fri kärlek" är hur berättelsen har tecknats.
Att personerna ändrar utseende beroende på stämningsläge. Hela formerna förvanskas.
Att stilen är fri, slängig och väldigt målmedveten – på samma gång.
Jag tycker om blommorna som plötsligt kan börja växa i bilden. Uppslagen är mångfasetterade tavlor, rutorna har alltid en relation till varandra.
Det är roligt med fantasifigurerna biet och bävern som följer med och ändrar berättelsen. Och gestaltningen av sorg är djupt exitentiellt drabbande.
Humorn finns med hela tiden, mitt i det uppgivna och stundom svarta.
Jag tycker verkligen om den här serieromanen – framför allt för fantasin, konstnärligheten och det samtidigt absurt hårddragna. Det är både fritt fabulerat och helt realistiskt. På samma gång.
Slutet är underbart. Juni träffar till sist den där killen som är alldeles odräglig och kanske ändå helt rätt. Där finns det dubbla. Det fria. Det som är kärleken, livet och konstnärligheten.
Mottagen: 16 april 2013
Anmäl textfel
