Hon skriver om flyktingproblematik, förluster och vänskap
Karen Campbell ser under människans skal
I dagarna utkommer något så ovanligt som en feelgoodroman om flyktingproblematik. Men den brittiska författaren Karen Campbell tycker själv att hennes bok mest av allt handlar om vänskap.
– Det finns så mycket mer djup i människor än vad man först tror. Och att likheterna är större än skillnaderna, säger hon.
Ibland känns det som att det inte finns en slump, utan att det som sker, sker precis där och då av en anledning. Jag tror att författaren Karen Campbells första roman på svenska ”Här är jag nu” är en sådan roman. I en tid av ökande nazistiska och rasistiska utspel från både politiker och vanliga medborgare, får vi i romanens form lära oss att se innanför huden på individen. Bara för att se att vi alla är människor av samma slags kött, blod och känslor.
Och att ensam inte är stark.
Vi har bokat träff på hennes svenska förlag. Jag är några minuter tidig och kommer mitt i en snabb och sen macklunch, som Karen Campbell hastar sig igenom. Hon hälsar artigt medan hon stryker bort en smula ur mungipan och jag sätter mig och väntar i rummet bredvid. Vi dricker såklart te och småpratar lite om hennes framträdande i Uppsala kvällen innan och att den officiella snabbvisiten i Sverige snart är slut.
”Här är jag nu” handlar om vänskapen mellan den somaliske flyktingen Abdi, som förlorat sin fru och bara har kvar sin dotter och den medelålders änkan Deborah, som blir hans mentor i det nya landet.
Karen Campbell säger att flyktingar och invandrare ofta ses som en grupp, istället för individer.
─ I slutändan ville jag göra Abdi mänsklig.
Hon berättar att hon gjort en hel del researcharbete och inte försökt ge sig in Abdis somaliska historia, utan koncentrerat sig på att följa hans stapplande nya skotska liv där han i början inte ens kan tala om för en expedit vilken mat han vill köpa, utan får rita för att göra sig förstådd. Han kan inte ge upp för sin dotters skull och hon är den som ger honom styrka och fokus att kämpa.
Har du fått några reaktioner på boken från flyktingar i Glasgow?
─ Ja, de som har läst den och haft liknande erfarenheter har varit positiva. En kvinna sa att det var fint att jag inte porträtterade Abdi som ett offer, utan att han tog tag i sitt liv. Han kändes äkta och mänsklig har flera sagt.
Tycker du att det är en författares plikt att skriva om viktiga samhällsämnen?
─ Jag tycker att en del av ett författarskap är att reflektera, men inte att moralisera. Genom att skriva en underhållande historia så blir den också tankeväckande. Jag har faktiskt fått brev från läsare, som berättat att de velat engagera sig i frivilligarbete med flyktingar efter att de läst romanen.
Karen Campbell tycker själv att boken mer än något annat handlar om vänskap. Själv tror jag att den här boken skulle kan göra skillnadi synen på ”de andra”. I dessa tider av främlingsfientlighet behövs alla sätt att vidga invanda föreställningar och perspektiv. Jag frågar Karen Campbell vad hon tror om det.
─ Jag skulle älska om det kunde vara så, men jag tänker att om man inte är intresserad av flyktingar till exemepl, så läser man kanske ändå inte romanen. Det var också därför jag vill lyfta temat om vänskap mer än om främlingsskap.
Karen Campbell säger att det som händer Abdi på ett sätt skulle kunna hända vem som helst. Det finns ekonomiska problem i hela Europa och folk håller hårt i det som de har, för de kan förlora det närsomhelst. Har du inget sparkapital och förlorar jobbet, kan du snart stå på gatan eller åtminstone befinna dig i en situation när den du trodde att du var är borta och du måste återskapa både dig själv och ditt liv. Och då måste du ibland förlita dig på andras hjälp.
─ I alla relationer finns det ett givande och ett tagande. Deborah vill i början ha relationen med Abdi rent formell, men så småningom suddas gränserna ut och Abdi blir en person hon faktiskt vill vara med. Mycket i boken handlar om att skenet ofta bedrar och att det finns så mycket mer djup i människor än vad man först tror. Och att likheterna är större än skillnaderna.
En intressant aspekt i boken är hur maktbalansen ser ut i början och hur den successivt förändras. Traditionellt och könsstereotypt sett så är rollerna ombytta när Abdi och Deborah träffar varandra. Han, mannen, är på många sätt hjälplös och blir beroende av henne, kvinnan. Men så småningom är det mentorn som får lära sig av sin adept. Karen Campbell säger att hon gillar tvetydigheter, när rollerna delvis är omvända och inte sterotypa.
─ Abdi lär Deborah hur man kan handskas med förlust på ett konstruktivt sätt. Abdi har ju förlorat så mycket mer än Deborah, han har förlorat hela sitt liv i Somalia. Han försöker få Deborah att se att hennes man inte skulle ha velat se henne så förbittrad och arg, säger Karen Campbell.
─ Deborah är som en slags gate keeper i början av relationen med Abdi. Hon har all kontroll, men den tappar hon successivt. Också för att Abdi protesterar för att hon begränsar honom.
Vi resonerar lite om Deborah och Abdis karaktärer och roller och konstaterar att hon är en mentor för Abdi i praktiska ting och Abdi blir Deborahs känslomässiga mentor. I sin relation måste de skala bort allt som har med genus och kultur att göra, säger Karen Campbell, för att kunna utveckla sin vänskap. Båda behöver varsin kompass i livet, och det får de vara för varandra. Förlusten och sorgen förenar dem.
”Här är jag nu” är en både bred och djup roman som på något sätt mänsklighetens kärna och den visar att ett sätt att överleva är att våga närma sig en annan människa. Romanen har kallats feel good-roman. Karen Campbell säger själv att den är en mix av ljus och mörker. Det är en bok om hopp, som inte väjer för allvarliga ämnen, men framför allt är den en bok om den mänskliga själens triumf – att få tillbaka livet, menar hon.
Jag kan bara hålla med.
Anmäl textfel
