LitteraturMagazinets recension
av Astarte, Karin Boye
Boyes debutroman lika tänkvärd nu som då
Plötsligt ligger den purfärsk i bokhandelsdiskarna: En bortglömd klassiker från 1931, som har en hel del att berätta även 2013. Boyes debutroman kretsar kring mode, mänskliga rättigheter, yta - och djup.
Liksom de flesta andra författare med klassikerstämpel så har Boyes böcker råkat ut för en snedvridning: vissa av dem befinner sig i total belysning, ständigt talade om, refererade till, återutgivna och i bästa fall även lästa. I Boyes fall har hennes dikter överlevt väl, "Kallocain" likaså och "Kris" i betydligt mindre utsträckning, men ändå så pass att den kan kallas ihågkommen.
Andra av Boyes böcker, som "Merit vaknar", "Astarte" och "För lite", är snarare bortglömda och dammiga än omtalade och upphöjda. När Lindelöws bokförlag nu ger ut "Astarte" är det faktiskt första gången den trycks sedan 1931. Helt klart en kulturell välgärning!
Men förtjänar Boyes debutroman "Astarte" verkligen den plötsliga uppmärksamheten? Jodå, den är faktiskt läsvärd - och tänkvärd - än i denna dag. Kanske ingen av de odödliga klassikerna, kanske ingen av de oförglömliga läsupplevelserna, men "Astarte" går snabbt att läsa med sina ringa 160 sidor och har en hel del att säga i förhållande till sin längd.
Titeln är namnet på en gudinna i fenicisk mytologi, men även på en skyltdocka i guld som har tagits fram för att ge mera drömdjup åt nya klädkreationer, påminna om det överjordiska i kvinnligheten. Romanen "Astarte" cirklar kring ytan - och kring människans fascination för att hålla sig på den nivån. Boye skildrar en samtid med människor som bryr sig om mode och trender, estetik och god ton, men inte vill diskutera villkoren för arbetarna som framställer innekläderna. Känns det möjligtvis igen?
I denna tunna roman rör vi oss på många nivåer, från Stockholms överklass till landsbygdens dito, från fina flickor till prostituerade, från tidningsredaktionerna till hemmen där tidningarna läses, från skyltfönster till barnhänder som i alltför hett vatten tvättar silket som ska bli en sidenklänning. Från yta till substans. Från dröm till verklighet.
Vi möter Tage, ung man som drömmer om att bli journalist och hamnar vid ett skrivbord där han avgör vilka romantiska noveller som är de bästa att servera till läsarna. Vi möter Britt, kvinnan han beundrar - ung och näpen, ännu oprövad av livet men med en bild av världen som är hämtad just ur romantiska noveller. Vi möter också Viola, en fattig flicka som står i butik och som uppvaktas av Tage - men när han inser hennes låga börd kräver han sex. Viola förskjuter honom, bara för att snart hamna i armarna på en annan man som föraktar henne.
Detta är helt klart en text som borde läsas mer, diskuteras mer, tas fram ur skuggan - inte för att den är så extremt bra, men för att den tillför någonting till vår litteraturhistoria, till bilden av Boye och till oss som människor. Till formen är den en bagatell, men innehållet är vid liv. Vad gäller den yttre inramningen så är omslaget mer tilltalande än det som förlaget gav åt "Kallocain" nyligen, men fetstilen på all romantext är densamma av okänd anledning, liksom ett överanvändande av olika typsnitt.
Några texter har valts ut att ackompanjera romanen på dess nya färd. Boyes brev om boken ger helt klart ett djup åt hennes roman, liksom Svedjedals introduktion. Boyes essä ger inte mycket jämfört med romanen, men berör helt klart samma ämnen. Dikternas roll är inte helt självklar, men de är helt klart bra och kan kanske väcka någons törst på Boyes poesi.
Lindelöws har plockat fram en bortglömda klassiker, dammat av den och gett den ett nytt liv. Helt rätt - det är först då som klassikerutgivning blir riktigt intressant.
Mottagen: 13 augusti 2013
Anmäl textfel
