LitteraturMagazinets recension
av Åsen, Katarina Fägerskiöld
En hatförklaring till livet på landet
Det tar ett bra tag innan jag förstår varför jag känner mig så irriterad efter att ha läst ”Åsen” av debuterande Katarina Fägerskiöld. Det är någonting med att det slutar så ofärdigt, utan svar. Något med att boken inte reder ut vilken historia den vill berätta. Samtidigt som det är så bra, så fint berättat och en så annorlunda huvudperson.
På ett plan är boken en rungande hatförklaring till livet på landet. Beskrivningen av landsbygden är som hämtad från dialog mellan två ängsliga storstadsbor som hellre skulle dö än att sätta på sig en keps och ett par leriga stövlar. Det dryper av ångest.
På ett annat plan är ”Åsen” berättelsen om en djup depression eller kris. Huvudpersonen Sofi går runt som i en bubbla. Det är en total brist på nyanser i beskrivningen av hennes tillvaro – precis som när man mår väldigt, väldigt dåligt.
Till det yttre handlar det om 20-åriga Sofi som får jobb som hjälpreda i ett lantbruk utanför en liten ort i Västergötland. Hos bonden Sam, hans fru Mia och deras fyra barn får hon hjälpa till med allt. Ena dagen köra traktor, andra krypa på knä och sätta vitlök. Hon får också mocka hos kor som försöker sparka omkull skottkärran, hålla i ett slaktdjur som ska avlivas, passa barnen när föräldrarna ska på fest en fredagskväll... Sådär håller det på. Det finns ingen ände på arbetsuppgifterna. Sofi blir ofta skadad och utsatt för livsfara men hennes arbetsgivare tar inte sitt ansvar och ringer inte omedelbart på ambulans – inte ens när hon träffas av blixten. När tummen bultar av smärta stoppar Sofi den i armhålan och går hem och lägger sig.
Allt bara händer Sofi, flyter in i henne. Hon är lättformad och aldrig säger nej. Det gör att människor hon möter kan ta för sig. Sam är inte ond, han tycker bara att det är praktiskt med bra och medgörlig arbetskraft. Pojkvännen är inte heller ond, han söker bara sällskap och flyttar in. Han askar i blomkrukorna men Sofi tycker att det vore petigt att säga ifrån. Hon är inte riktigt närvarande – varken i kropp eller själ.
Det problematiska med den här berättelsen är att den ger sken av att det är de yttre förhållandena som är roten till det onda. Inte en enda gång ändras fokus, aldrig hintas det om att det är inom Sofi gråskalorna finns. Ett jobb kan måhända dra en människa djupare ner i dyn – men är väl knappast anledningen till hennes tristess och känsla av inre meningslöshet? Det är väl inte jobbet i sig som får en människa att tappa all kraft att göra något åt sin situation? För även om jobbet hos bonden Sam är nog så monotont, äckligt, skitigt, farligt, tungt och tröttande så är det inte ett fängelse vi pratar om här. Sofi är till det yttre en fri människa som ibland är ledig och har sitt eget hem att gå till.
Tyvärr får vi inte veta så mycket om vad det är för fel på Sofi, varför hon mår så dåligt, varför hon inte kan ta sig ur situationen hon hamnat i. Först i andra halvan av den tunna boken får vi en antydan om att någonting i Sofis förflutna jagar henne. Men det slutar vid just antydningar. Det kan lika gärna vara mardrömmar, galenskap eller tristess.
Här slutar berättelsen abrupt. Ofärdig med alltför många frågetecken hängande i luften. Jag hade så gärna fått veta lite mer. Fått följa Sofi genom någon slags utveckling, någon slags insikt. Eller en total psykisk kollaps som Catherine Deneuves rollfigur i Roman Polanskis film ”Repulsion” där huvudpersonen totalt spårar ut i hallucinationer och galenskap. Men ”Åsen” lutar trots allt åt att skylla allt det obehagliga på det yttre, det förhatliga jobbet på bondgården.
Bokens styrka är språket. Katarina Fägerskiöld har verkligen en egen stil. Hon lyckas skapa starka bilder. Det är poetiskt och finstämt utan att väja för det skitiga, förvåna eller utmana.
Sammantaget stannar boken vid att vara en detaljerad men starkt ensidigt skildrad stillbild över de sysslor som utförs på en bondgård och över en ung kvinna utan kraft att ta sig ur situationen hon hamnat i.
Mottagen: 13 april 2012
Anmäl textfel
