LitteraturMagazinets recension av F, Katarina Frostenson
De två mot de andra
Katarina Frostenson har kommit ut med “F”, sin andra bok om hennes och makens utfrysning ur Svenska Akademien och kulturlivet. I “K” var deras ledord “on les aura”, (ung. vi ska visa dem). Nu är det “ils nous aurons/sic!/pas” (de får oss inte). Däremellan finns våldtäktsdomen på två års fängelse.
Frostenson möter en man på gatan. Han beklagar sig över hennes livsöde. “Du måste ha haft ett helvete.” Så tänker vi väl många, att hon fått stå ut med makens otrohet och hans ständiga tafsande på andra. Hon antyder i boken att hon lidit av det, men hon har i perioder varit en eremit. Maken har måst dra iväg för att få närhet. Nu i den svåra tid de genomgår är det de mot de andra.
De andra är “megärorna”, de avundsamma och fientliga kvinnorna. De finns i pressen med sina upprop, och de finns i gestalt av en ständig sekreterare i Akademien. Den senare ser författaren som en allvarligt sjuk person som velat göra revolution och gå till historien. Obehagligt att läsa!
Maken är oskyldigt dömd av osjälvständiga domare. I Sverige råder puritanismen. Man är besatt av sexualiteten. “F” står för makans färd mellan fängelset och sina tillflyktsorter. “F” står också för fall. Makens var ett “lustfall”. Kåthet och njutning innebär ögonblick av frånvaro, skriver Frostenson. Men hela hans varelse är främmande för våldsamhet och kyla. Det vittnar hon om under rättegången.
Frostenson refererar till Lena Andersson som har ställt sig frågande inför processen. Ur ett psykologiskt perspektiv tycker också jag att det är svårsmält att en kvinna en tid efter en våldtäkt frivilligt övernattar hos förövaren. Senare reser hon till Paris med sitt barn och umgås med honom. Flera år efteråt blir han dömd i såväl tingsrätt som hovrätt. Våldtäkten anses ha ägt rum i alla fall på grund av offrets trovärdighet i rätten.
Författaren hänvisar till andra oskyldigt dömda eller förföljda. Det kan vara Dreyfus, Solsjenitsyn eller till och med martyrerna Petrus och Paulus som på en tavla mitt i soldathopen har sina händer sammanflätande. Det är stötande kan man tycka. Men det är uttryck för en känsla. Den kan jag inte recensera.
Mottagen: 20 november 2020
Merethe Lindstrøm får Nordiska rådets litteraturpris 2012
Norsk författare får nordiskt författarpris
Anmäl textfel