LitteraturMagazinets recension av K, Katarina Frostenson
Fall från hög höjd
”K” heter Katarina Frostensons senaste bok. Den berättar i dagboksform om landsflykten i Frankrike. Två dagar efter att maken Jean-Claude Arnault i Dagens Nyheter anklagats för sexuella övergrepp av 18 kvinnor befinner sig paret i Köpenhamn.
Den 23 november 2017 har de påbörjat sin resa. Dagboken sträcker sig fram till slutet av maj 2018. Då har mannen varit på ett förhör i Sverige. Den 4 december 2018 döms Arnault till två och ett halvt års fängelse av Svea hovrätt. Högsta domstolen tar inte upp fallet.
K står för Katarina som betyder den rena. Det står också för konst, kärlek och kamp. På omslaget brottas Jakob med ängeln för att få Guds välsignelse. Katarina Frostenson gör hänvisningar till kristna företeelser. Hennes farbror var för övrigt psalmdiktaren Anders Frostenson. Men hon är inte troende, skriver hon. Då hade hon förhoppningsvis varit lite mer ödmjuk. Nu är hennes namn heligt, hon är ”diktens drottning”, hon är "Akademien", hon är ”den visa”. Dessa epitet har hon fått av andra författare, och hon återger dem med triumf.
Frostenson dras i Paris till Seines mörka vatten. Hon skriver för att överleva. Paret har också vänner som räddar deras liv. Så ser hon det. I Sverige finns H. Riddaren.
I sina anteckningar umgås Frostenson med litteraturen. Romain Gary skriver i ”Löfte i gryningen” att hans mor under kriget, i det sista samtalet med sonen, utbrister: On les aura! Vi ska visa dem! Det blir ledord för Frostenson-Arnault som känner sig orättvist anklagade. Hon tänker också på hur Strindberg bearbetade känslan av förföljelse. Han skapade struktur i oredan. För Frostenson blir mönstret att hon och maken används för att komma åt Akademien! Hon jämför även med Kafkas Josef K som falskeligen anklagas i ”Processen”. Hon drar sig inte heller för att referera till Stalins offer och deras anonyma angivare. Förtal upprepas tills det blir sanning.
Har alla glömt vad hon och maken skapat? Hon med sina dikter, han med Forum. Nu ska de tas ner. I januari 1976 störtade polis in på Dramaten och fängslade Ingmar Bergman som anklagades för skattebrott. Han förnedrades offentligt. I Sverige tycker man om att se människor falla från hög höjd.
Frostenson tänker inte bemöta anklagelserna, inte komma med något försvarstal, skriver hon i början av boken. Men hon redovisar sin hållning. Hon medger att hon möjligen begått ett "stadgebrott" när hon inte anmält att hon varit delägare i kulturklubben Forum. Men hon har aldrig läckt några nobelpristagare till sin man.
Om sin ”älskade” skriver hon, när han är på förhör i Sverige, att våld inte finns i hans varelse. ”Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.” Dagens ”krönikörkvinnor” är ”sippa”. Förnekelsen är total. Bokens alternativa sanning är monstruös. Några citerade diktrader kan vi glädjas åt, men de sätts in i ett korrumperat sammanhang.
Mottagen: 5 juni 2019
Merethe Lindstrøm får Nordiska rådets litteraturpris 2012
Norsk författare får nordiskt författarpris
Anmäl textfel