Recension
av Den magiska kappan, Katarina Genar
I Maria Gripes anda
"Den magiska kappan" av Katarina Genar är en riktigt trevlig bok som avnjöts med sjuåringen på hans sängkant under en veckas tid. Handlingen utspelar sig under några mörka veckor i oktober och blir en passande bakgrund för den spöklika stämningen.
Den kappa som Livia får på sin elvaårsdag visar sig bära på en hemlighet som genom diverse sammanträffanden och händelser nystas upp. Och vem är flickan under gravstenen på kyrkogården? Vad vill hon Livia? Och vem är den gamle mannen som plötsligt vakar vid graven?
Boken är precis lagom mystisk och har tydliga stråk av Maria Gripes skuggvärldar. Den har inslag av övernaturligt utan att bli för kuslig och sjuåringen som först verkade lite halvt ointresserad - han är egentligen en smula för ung i förhållande den tänkta målgruppen - sögs efter ett par kapitel in i den suggestiva berättelsen.
Bäst av allt är de fina personbeskrivningarna som är varma och ömsinta. Här beskrivs vänskap på många olika plan, även över generationer, som något viktigt och hoppfullt.
Katarina Genar kommer än så länge inte upp i Maria Gripes storslagna författarskap men hon är på god väg med böcker som "Pensionat Vidablicks gåta", "En hemlig vän" och "Den magiska kappan".
Mottagen: 13 november 2012
Anmäl textfel
