Recension
av Svarta havet, Kéthévane Davrichewy
Skildring av vad exilen kan göra med en människa
Det är Tamounas 90-åriga födelsedag. Hennes lilla lägenhet i Paris sjuder av aktivitet när vänner och släktingar kommer och går. Thamouna själv befinner sig i stormens öga. Oförmögen att ta in allt som sker runt omkring henne, alla samtal, allt buller. Hon väntar blott på en. Den man som genom livet varit hennes stora kärlek men som på grund av krig, exil och rädslor aldrig riktigt kunnat bli hennes. Kärleken är en kraft utan ålder. Inuti är Thamouna fortfarande den samma som alltid. Det enda som ändrats är väl egentligen att hon nu även måste tänka på hur hon ska kunna bli av med de märken syrgasapparaten lämnar i hennes ansikte.
"Svarta havet" är skriven av den georgiskättade Kéthévane Davrichewy. Hon skriver i mångt och mycket om den egna familjens öde i exilens Frankrike. Även om man inte upplever krig i bemärkelsen bomber över ens hem påverkar det en genom livet. Att leva i exil hackar för alltid upp ens tillvaro i ett före och ett efter.
Bokens Tamouna lyckas aldrig få ihop sitt liv till en enhet. Besvikelserna och förlusterna härdar henne, de gör henne så hård att det gör ont. Människan gör vad som krävs för att överleva. Ibland betyder det att hon när hon överrumplas av saknad efter sina barn drar den, för henne logiska, slutsatsen att det bästa är att helt enkelt sluta tänka på dem.
Davrichewy använder ett korthugget språk. Meningarna är korta och utgör ett liksom svävande återgivande av händelser. Det är sakta framåtskridande, men mot vad? Texten, liksom Tamouna själv, känns nästan lite avdomnad. Känslor skildras som urblekta minnen från det förflutna inte som varma och levande. Det enda sammanhang där resonemangen får riktig skärpa är i de brev som skrivs men aldrig skickas till den stora kärleken. Här kan de viktiga frågorna ställas, men aldrig i verkligheten.
Om man bär på ärr och oläkta sår blir det kanske helt enkelt omöjligt att bli en kännande människa fullt ut. Man måste bära ett ständigt närvarande skydd för att inte fullständigt falla sönder. Frågan är om det sättet att fortleva verkligen är värt att kalla ett liv?
Mottagen: 26 juli 2012
Anmäl textfel
