Recension
av Svarta havet, Kéthévane Davrichewy
En berättelse om ouppfyllda drömmar
I skrivande stund minns jag inte vem som myntade begreppet exiliker. Ett ord som länge lyst med sin frånvaro i svenskan, trots de migrationer som svept fram över Europa. Temat utvandring och exil är något som redan länge angått oss och jag tröttnar inte på att läsa om det. Hos Davrichewy slipper man nostalgi och omtagningar. Hennes huvudperson har ingen förkärlek för fotoalbum, men minnena är desto intensivare. Först efter några kapitel litar jag som läsare på Davrichewys romanvärld, men då är jag också helt fast.
Tamouna och Tamaz lär känna varandra i tonåren. De promenerar vid Svarta havet, tysta sida vid sida. Det är sommar hos Tamounas mormor och morfar. Men sommaren därpå kommer hon inte tillbaka. Ett italienskt fartyg avseglar mot Europa med den georgiska regeringen, som Tamounas far tillhör, och deras familjer. Mycket skingras för vinden när den nya tillvaron inleds. Tamounas familj blir en del av den georgiska kolonin i Paris. Mitt i det kaos och den smärta som utvandringen och den förlorade mannen skapar, sätter Davrichewy fingret på något djupt mänskligt:
”Mina uppror räcker aldrig särskilt länge. Säkert därför att jag har en stark känsla för plikten, och för familjen. Eller än värre, eftersom jag tillhör dem som låter sig föras med av händelserna.”
Romanen rör sig mellan två skikt: minnenas och nuets – 90-årsdagen i en parislägenhet som undan för undan fylls av en livlig georgisk släkt, inte utan spänningar och passioner. Under ytan bultar den gamla Tamounas väntan på ungdomskärleken Tamaz, som lovat att dyka upp.
Det är mot fond av varandra som de två tidsskikten får sina starkaste färger. I undertexten förs ett samtal om kärleken och tiden och om vad de två gör med varandra. Är det möjligt att älska någon genom ett helt liv utan att egentligen leva tillsammans?
Romanen "Svarta havet" är en berättelse om ouppfyllda drömmar, om ett liv som inte blev som huvudpersonen önskat, men ändå ett liv, format av den dramatiska georgiska 1900-talshistorien. Davrichewys gestalter har djup och kastar skuggor in i texten. Genom dem förmedlas en doft av den georgiska kulturen och mentaliteten. Man är stolt, tillsammans men ensam, ljuger för varandra om dödliga sjukdomar, förtiger tragik och firar självständighetsdagen den 26 maj kanske lite för vilt på Paris’ gator.
Formuleringsglädjen hålls i strama tyglar, tonfallet är lakoniskt rakt igenom, men det blir – kanske just därför – aldrig tråkigt.
Läs "Svarta havet" för de insikter om exil som den förmedlar, för den egensinniga författarröst som gör sig hörd och för det väsentliga stycke georgisk och europeisk historia som den på ett osökt sätt skiktar genom ett skarpt minnes lins.
Mottagen: 1 september 2012
Anmäl textfel
