LitteraturMagazinets recension
av Tunu, Kim Leine
Grönländskt epos för magstarka
En man välter ur sin kajak, väntar stilla på frysningsdöden medan han tänker på sin älskade hustru. En annan lånar ut bandvagnen till renhållningsarbetarna. En tredje startar ett diskotek. Kvinnorna spelar fotboll och kort och mitt i allting kämpar Jesper, sjuksystern från Danmark, med att lappa ihop fylleslagens blessyrer och med att förstå det grönländska kynnet. Stationerad i det lilla samhället på Grönlands östkust, med svajig förbindelse till närmsta sjukhus och en ambulanshelikopter som för det mesta är obrukbar i snöstormarna, är han hänvisad till sig själv och ortsborna.
När jag läst de första kapitlen tänker jag: Vad bra! Och sedan, längre in: Vilken bok! Tunu är ett epos, förtätat på knappt 300 sidor. Ordet magnifik snuddar förbi. Ni vet, när själva texten förvandlas till en stämning. Sidorna är impregnerade av det ogästvänliga, karga, det fattiga och allt som inte räcker till, inte räcker ända fram. Men man vill vara där. Leine får en att förstå.
Varje kapitel är en novell, en liten berättelse i sig. Självständig men sammanlänkad med de andra. De ingående beskrivningarna av otrohet, skam och avhuggna kroppsdelar mot en fond av det svidande vackra landskapet gör inte lektyren direkt lättsmält, men läsupplevelsen blir oslagbar. När vansinnet sakta smyger sig på Jesper sitter obehaget i maggropen på läsaren.
Mottagen: 3 maj 2012
Anmäl textfel
