LitteraturMagazinets recension
av Maximilian och Minimilian, Klara Persson
Fyndigt om storlek och perspektiv
Hur känns det att alltid vara mycket större än alla andra? Och är det så roligt alltid att vara liten? Kring detta resonerar Maximilian och Minimilian i boken med samma namn.
Resonemanget är roligt och tankeväckande. Kan någon som är så liten äta jättestora glassar? Hur gör man för att turas om att vara minst?
Jag tycker egentligen inte om Maximilian och Minimilian. Jag tycker att de är obehagligt tecknade, väller ut och tar över så jag inte kan koncentrera mig. Jag vill samla ihop Maximilians långa bara ben och få lite ordning och struktur, även om jag förstår att det är meningen att jag ska känna just så. För varje läsning vänjer jag mig dock, blir kompis, hittar på röster och har roligt tillsammans med Maximilian och Minimilian. De vinner över mig till sin sida.
Maximilian och Minimilian pratar med varandra men ibland pratar de eller författaren direkt med läsaren, man bjuds in i dialogen på ett finurligt sätt och blir engagerad. Språket är roligt, inte klurigt, fyndigt eller melodiskt som till exempel i en saga på rim eller en mer filosofisk text. Det är rakt på och tjena hejsan hela tiden, något som blir extra roligt att högläsa om man vågar ta ut svängarna och testa olika röster och stilar. Skickligt utnyttjas bokens begränsade format där Maximilian försvinner ur bild eller tvingas slå knut på sig själv för att få plats. Mot slutet blir boken ännu mer interaktiv då läsaren uppmanas att vända på den vilket förändrar hela perspektivet och kan bli en mindre aha-upplevelse för ett barn. Det är så enkelt och genialt och stundtals åh så bra.
Erika Wallman
Mottagen: 30 oktober 2013
Anmäl textfel
