Äntligen fredag!
Hur känns det att "Yarden" blir film, Kristian Lundberg?
Det är med skräckblandad förtjusning som Kristian Lundberg ser fram emot filmatiseringen av "Yarden".
– Det är som att vinka farväl till sin son när han går till skolan första skoldagen. Man vet inte vad som händer!
När han skrev "Yarden" trodde han "aldrig i livet" att boken skulle få det genomslag den fick.
– Jag trodde den skulle sälja i 500 exemplar, hamna på diktavdelningen och långsamt glömmas bort, säger Kristian Lundberg till LitteraturMagazinet.
Men romanen fick mycket uppmärksamhet när den kom 2009. Tillsammans med Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" har "Yarden" klassats som starten på en ny arbetarlitteratur.
Boken är självbiografisk, utspelar sig i Malmö och skildrar bemanningsanställda som jobbar med att lasta om bilar på Yarden, ett område i hamnen.
– Jag skrev den under ett våldsamt inre tryck. Jag kände verkligen att jag ville berätta något som jag inte hade berättat innan, säger Kristian Lundberg.
Han tror själv att det är kombinationen av det personliga och det politiska som har gjort att boken nått så många läsare.
Och nu kommer den alltså som film. Premiären blir hösten 2015.
– Det känns bra i det stora hela men det är också lite skräckblandad förtjusning. Det är alltid så när man släpper något och inte har kontroll över resultatet, säger Kristian Lundberg.
– Det är som att vinka farväl till sin son när han går till skolan första skoldagen. Man vet inte vad som händer!
"Yarden" har tidigare dramatiserats för teater, bland annat av Malmö stadsteater 2012. Inför teateruppsättningarna har Kristian Lundberg varit delaktig i manusskrivandet.
– Teater är textbaserat och då har jag en relation till det på ett annat sätt, säger han.
Vad det gäller filmen har han däremot "hållit sig borta helt och hållet" och bestämde sig tidigt för att lita på regissören Måns Månsson och låta honom göra sin tolkning.
– Annars blir det inte hans film. När det handlar om bild vet inte jag vad som gör det bra. Han ser saker som jag inte ser.
Även om kontrollbehovet kan slå till ibland är Kristian Lundberg glad över beslutet.
– Jag vet inte alls hur det blir. Men jag är glad att jag släppte det. Jag ska inte hålla på med film, säger han.
Eftersom romanen både saknar en rak handling och dialog, och bygger på att skapa stämningar och bilder, är Kristian Lundberg nyfiken på att se hur filmteamet löst upplägget så att det ska passa för film.
– De måste ju dikta in en handling som bygger på stämningen...
Hur ser du på din bok så här fem år efter att den kom?
– Jag tyckte att den var viktig då och såg det som en motståndshandling att skriva den. Men jag tycker att den blivit ännu viktigare nu för det har blivit ännu sämre arbetsrättsligt. Den mänskliga avhumaniseringen har gått ännu längre idag.
– För mig har boken gått från att vara en personlig vittnesbörd till att vara en politisk vittnesbörd. Historien känns inte lika mycket som min egen nu, den känns mer öppen och placerad i samhället.
Det är också detta Kristian Lundberg vill med filmen.
– Jag hoppas att den ska lämna min privata sfär och belysa samtiden och den otrygghet som finns på arbetsmarknaden. Jag hoppas det blir en samtidsutsaga som inte har fokus på mig utan på samtiden, säger han.
Du debuterade 1991, har givit ut ett tjugotal böcker, fått många priser och utmärkelser... Om du ser tillbaka, finns det något som är det mest betydelsefulla i ditt författarskap?
– Det är nog berättelsen "Yarden". För den fick mig att lämna en viss relation till litteraturen vad det gäller både innehåll och språk. Mitt skrivande tog en ny väg på något sätt. Jag började att utforska det politiska tilltalet. Vad händer när man fråntas möjligheten att vara så god man vill vara? Jag hade inte kunnat skriva diktsamlingen "Vi är de döda, nu snart" och "Det här är inte mitt liv" utan "Yarden". Det ena leder till det andra.
Vad jobbar du på nu?
– Jag håller på med flera olika projekt som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag intresserar mig för brytpunkten mellan det politiska och det konstnärliga.
– Jag vill lufta att vi är omgivna av en politiskt verklighet och att den styr den konstnärliga verkligheten. För den styr, säger Kristian Lundberg.
Han nämner det faktum att Sveriges Television valde att inte sända Stefan Jarls film "Godheten" innan valet hösten 2014 med hänvisning till att det kunde påverka valresultatet. Han pratar också om reaktionerna på konstnären Anna Odells examensarbete på Konstfack 2009 då hon iscensatte sitt eget insjuknande i psykisk sjukdom.
– En del gick ut och sa att det var orättfärdigt ur ett samhällsperspektiv och ett slöseri med skattemedel. Men det var få som relaterade till var gränserna går. Slösar man med skattemedel om man belyser ett mänskligt uttryck av förtvivlan?
Kan litteratur vara bara litteratur, helt opolitisk...
– Precis! Är det möjligt eller ens önskvärt? Vad händer när tanken att inte vara politisk kantrar mot verkligheten? Det är inte så enkelt längre att särskilja.
– Inte för den här tiden och inte för mig själv.
– Allt blir politiskt till slut. Det är en tolkning vad som är en politisk utsaga, vem som är en politisk person.
Till sist. Vad läser du i helgen?
– Jag läser alltid flera olika saker på samma gång. Just nu håller jag på med Gunnel Vallquists "Katolska läroår". Jag har alltid varit intresserad av katolska kyrkan. Sedan läser jag även biografin över Sven Stolpe.
Anmäl textfel
