LitteraturMagazinets recension
av Gammal kärlek rostar alltid, Kristin Brorsson
Relationsroman utan rosenskimrande romantik
Julie är föräldraledig med sina två barn, hon är trött och vilsen och känner dessutom att det är någonting som gnager i relationen med sin man Aron, som tycks ha tid för allt annat än sin familj.
Aron spenderar långa dagar på jobbet och ännu längre nätter i festandets alkoholstinna dimma. Ebba i sin tur är singel men längtar efter trygghet och familj. Hon gör sitt bästa för att hitta någon som vill samma sak som hon, men istället går tankarna hela tiden tillbaka till den där killen som krossade hennes hjärta för så många år sedan. Och när han en natt knackar på hennes dörr igen kan hon inte låta bli att falla lika hårt en gång till. Julie och Ebbas världar vävs ofrånkomligt samman, men inte på ett sätt någon utav dem mår bra av.
Kristin Brorssons debutroman ”Gammal kärlek rostar alltid” är en uppfriskande läsning i den svenska feelgood-utgivningen som allt som oftast är full av skimrande förälskelser och åtråvärda män med god uppsyn. Missförstå mig rätt, svensk feelgood är bra på att lägga in det där mörkret som behöver gnaga som en röd tråd genom hela boken för att välmåendet mot slutet ska toppas på riktigt. Det är bara det att Brorsson har valt både ett annat mål och tillvägagångssätt som visar att genren fungerar ypperligt även utan de sockersöta förälskelserna och idylliska miljöerna. Faktiskt är det bara det rappa tempot som är feelgood-typiskt.
Det är berättartekniken som fångar mitt största intresse. Brorsson låter oss turas om att följa med i Julies och Ebbas tillvaro, och spänningen skapas i att vi som läsare ser ledtrådarna läggas ut för att dessa två kvinnors världar snart inte bara kommer korsas, de kommer frontalkrocka med varandra. Läsaren är nästan brutalt införstådd i att det här nog inte är en historia där kärleken kommer att blomstra (om vi nu känt att titeln varit otydlig på den fronten). Den där feelgoodtoppen kommer helt enkelt inte, och det gör inte kärleken heller. Det som skildras är både verkligt och realistiskt, och väldigt långt från rosenskimrande. Brorsson belyser istället allt det som ofta frodas när kärleken blir destruktiv. Otrohet, missbruk, medberoende, utmattning, ångest, kroppskomplex... för att nämna några teman.
Aron må vara en avbild av den stereotypa otrogna och manipulerande maken, och varken Julie eller Ebba gör särskilt framgångsrika försök att ta sig ur mallen av den bedragna kvinnan. Den ena är kvinnan som troget väntar på att sin man ska komma hem, och den andra är kvinnan som troget väntar på att han ska infria sitt löfte att lämna sin fru. Det är inte nydanande någonstans, med det fångar mig ändå, kanske för att det är så ofrånkomligt sanningsenligt. Dessutom är ”Gammal kärlek rostar alltid” bara den första boken i en kommande serie och jag är övertygad om att Brorsson kommer ge oss mer nyanser i kommande böcker.
Mottagen: 9 juli 2021
Anmäl textfel
