Recension av Glasbarnen, Kristina Ohlsson

Relationerna lyfter hyfsad spökhistoria

Det känns nästan som om Ohlsson har tröttnat på sin egen berättelse på slutet och bara vill få den avklarad"

Bok- presentation:	Glasbarnen
Författar- presentation:	Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson är en av Sveriges mest populära deckarförfattare och ger nu ut sin första bok för barn/unga. Hon har lämnat deckargenren men ett visst mått av detektivarbete ingår ändå i denna spökhistoria.

Eftersom jag läst Ohlssons böcker tidigare och även vistats en del i trakten där "Glasbarnen" utspelar sig så blev jag nyfiken.

Boken, som sägs vara den första i en serie om tre böcker, handlar om Billie som är 12 år. Hennes pappa har dött och för att få en nystart flyttar hon och mamma till lilla Åhus, mammas barndomsstad. Billie ogillar huset de köper från första stund. De förra ägarna lämnade det i all hast, till och med möblerna och böckerna är kvar. Det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända i huset. Vem är det som försöker skrämma bort dem och varför?

Som spökhistoria är "Glasbarnen" till en början mer än nog skrämmande och jag är osäker på om boken är lämplig för så unga läsare som 8 år (eller så är det jag som är överdrivet mörkrädd). Vid sidan av själva spökhistorien skildras på ett fint sätt hur vänskapen växer fram mellan Billie och Alladin, och den ibland turbulenta relationen mellan mor och dotter.

Jag har som sagt läst några av Kristina Ohlssons deckare tidigare och slagits av hur skönt det är när någon vågar porträttera poliser som rätt vanligt folk med lagom stora fel och brister, inte bara alkoholiserade kommissarier med konstig musiksmak och destruktiva relationer. Även i "Glasbarnen" är det ganska vanliga människor som skildras. Deras liv och problem är inte unika eller tillspetsade men tillräckligt stora och därmed trovärdiga. Ohlsson behöver inte beskriva faderns död och Billies känslor för flytten mer ingående, det är väl avvägt och fullt tillräckligt för att man ska ta det till sig. Även de oförklarliga händelserna i huset blir trovärdiga och spännande just för att de beskrivs så enkelt och avskalat.

Dialog har aldrig varit Ohlssons starka sida och det gäller även i det här fallet. En karaktär kan säga något på ett ytterst trovärdigt sätt, men när två eller flera samtalar blir det onaturligt. Särskilt svårt verkar det ha varit i det här fallet där flera av personerna som pratar är unga. I övrigt är det ett bra och lättflytande språk men jag hade önskat mig mer gestaltning och mindre beskrivningar. Kanske undviker man omedvetet att gestalta i text när man riktar sig till unga för att man tror att de inte ska förstå, men jag tror att Ohlsson har allt att vinna på att inte vara så beskrivande. "Åhus badade i kvällsljus" är exempel på en onödig mening som kanske inte ens förstås av målgruppen.

Som sagt lyckas Ohlsson skrämma upp mig rejält i bokens början. Därefter får spökerierna en mer perifer plats i historien och fokus hamnar istället på de olika relationerna och barnens detektivarbete. Så långt en trevlig läsupplevelse i bra takt, men på klassiskt tråkigt deckarmanér så avslöjas och avslutas historien i en rasande takt. På ett fåtal sidor är hela husets historia blottlagd och den skyldige infångad. Dessutom ger han sig utan kamp och lättar sitt hjärta så att alla pusselbitar hamnar på plats. Det känns nästan som om Ohlsson har tröttnat på sin egen berättelse på slutet och bara vill få den avklarad. Varför ska det vara så svårt att portionera ut informationen i jämn takt genom en hel bok, och låta karaktärerna och berättelsen vara trovärdiga ända in i slutet?

Erika Wallman

Mottagen: 16 januari 2013

 Relaterade artiklar 

Recension

Deckardrottning skriver barnbok

Kristina Ohlsson är en av Sveriges mest populära deckarförfattare. Nu kommer hennes första barnbok, "Glasbarnen". Hon har lämnat deckargenren men ett visst mått av detektivarbete ingår ändå i denna spökhistoria för de yngre. Till att börja med är "Glasbarnen" mer än nog skrämmande – så skrämmande att recensenten är osäker på om boken är lämplig för så unga läsare som 8 år. "Eller så är det jag som är överdrivet mörkrädd?" skriver Erika Wallman som på det stora hela tycker att "Glasbarnen" är en trevlig läsupplevelse. Det är bara upplösningen som går lite väl snabb, tycker hon. "Det känns nästan som om Ohlsson har tröttnat på sin egen berättelse."

Läs mer ...

Anmäl textfel