Recension
av Att föda ett barn, Kristina Sandberg
Vemodig roman som äter sig in
Maj är 21 år när hon – under vad som skulle vara ett tillfälligt avbrott från den hon egentligen älskar – blir gravid med Thomas. Han är en rik, nästan dubbelt så gammal främling för Maj. Men eftersom tiden är sent 30-tal gifter de sig, det vill säga förlorar sin frihet.
Så enkel är handlingen i romanen "Att föda ett barn". Det händer inte mycket, och det som väl händer har jag läst förut. Det är närmast en 500 sidor lång inre monolog. Ändå är det en av de bästa böcker jag läst i år.
Jag tycker om Thomas. Han är snäll, artig och han försöker få sin sin unga hustru lycklig. Men det lyckas inte. Jag vill så gärna att Majs mungipor ska vända uppåt om så bara för en liten stund. Men det händer inte i denna bok som är tänkt som den första av tre.
Maj fortsätter låta tankarna vandra den destruktiva vägen där renlighetsmanin och föraktet för den gravida kroppen upptar allt fokus. Skammen över att blivit gravid utomäktenskapligt, sorgen över att inte höra av sina föräldrar, rädslan för vad det ska innebära att få ett barn är några av de känslor som ger boken en vemodig ton från början till slut.
Egentligen handlar "Att föda ett barn" om oro över att inte räcka till, social hierarki, en tyrannisk svärmoder, alkoholism, normer och förväntningar och om önskan att bli älskad.
Kvinnor som Maj har fostrat min generations föräldrar. Att vara i Majs huvud ökade förståelsen för varför fokus för somliga ligger på perfekta krispiga struvor, jämna borderade dukar och lagom sälta i köttet. Maj ger uttryck för det duktighetssyndrom som kvinnor fortfarande idag kämpar med.
Jag är helt tagen av Kristina Sandbergs språk. Hon skriver från Majs perspektiv fast i tredje person. Det är liksom babbligt och fritt, precis som tankar som kommer och går, men ändå sakligt och träffsäkert. Byggt av långa meningar, mindre korrekt mer levande. Mitt i en mening som handlar om att baka korintkakor kommer några kursiverade ord som avslöjar Majs innersta tankar.
Med en psykologisk skärpa håller författaren mig fångad av den här historien som liksom äter sig in. Jag fasar hela tiden för hur Maj ska ta emot sitt barn.
Det är imponerande att författaren född 1971 lyckats beskriva 30-talet så verkligt.
I kapitlet med förlossningen byter Sandberg perspektiv och bidrar med nutida tankar och åsikter – om amning till exempel. Denna vändning är oväntad och positiv även om jag upplever att hon predikar en aning.
Då vi får ta del av Majs hemliga rum om hur allt egentligen kretsar kring att duga och vara älskad, kan nog alla identifiera sig med huvudpersonen. Stundtals irriterar hon mig och jag får lust att ruska om henne. Fast det hade inte hjälpt. Då var då och nu är nu, och det var inte bättre förr.
Mottagen: 19 november 2012
Anmäl textfel
